Fru talman! Tack, Camilla Waltersson Grönvall, för anförandet! Ministern har haft ansvaret för den här verksamheten i snart två år. Vi vet alla att vi hade kunnat göra många olika saker på vägen fram. Vi hade kunnat uppmärksamma problemen inom den statliga ungdomsvården mycket tidigare. Det kan vi alltså vara överens om. Men min fråga är hur ministern arbetar för att säkerställa att lagstiftningen vi nu pratar om blir implementerad på rätt sätt utifrån att det inte har hänt så mycket i den dagliga vården hittills.

Hur följer ministern detta, och hur mäter ministern att det blir skillnad? Hur mäter man effekten av tidigare åtgärder som satts in för att säkerställa kvaliteten i vården och omsorgen? Hur säkerställer man att barnen själva också kommer till tals i de utvärderingar som görs? Jag vet att det är en viktig fråga för ministern, men på vilket sätt säkerställer man att de som vårdas får vara med och beskriva vad som händer? När vi tillför medel för ökad kompetensförstärkning, hur följer ministern att medarbetarna faktiskt får utbildning? Enligt Riksrevisionens rapport har de ju inte fått det.

Ministern återkommer ofta till utredningar som tillsatts, som vi alla är överens om behövs, för att se över ansvaret. Men vad gör ministern för att varje dag följa arbetet som sker i verksamheten för att barnen och ungdomarna ska få den rätta vården?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Begränsningar och kontroll i fråga om elektroniska kommu-nikationstjänster och besök på särskilda ungdomshem

I rapporten står det att om barn och unga inte får den vård och behandling som är avsikten ökar sannolikheten att de återfaller i kriminalitet, missbruk eller annat socialt nedbrytande beteende. Det måste vi säkerställa att vi mäter och inte enbart tillsätta en utredning.