Fru talman! Ledamoten och jag är inte oceaner ifrån varandra i den här frågan, men vi kanske inte vill ta i den på riktigt samma sätt. Jag har svårt att se att någon i det här läget skulle bestraffas, för jag ser inte riktigt lagbrottet i det hela. Man har brutit mot ett handslag, tycker jag framför allt. Skulle det fortsätta på det här viset kommer handslaget inte att vara värt någonting i framtiden. De stora markägare som lyfts fram som exempel är också beroende av att det finns jägare som vill bedriva meningsfull jakt, och jaktarrendet är en intäkt för de här markägarna. Man måste kunna hitta vägar framåt.

När det kommer till det biologiska blir det väldigt konstigt. Jag är inte så säker på att det är rätt väg att gå att utrota älgen, men det är lite det som håller på att ske i vissa områden just nu. Man låter älgen bära hundhuvudet för alla skogsskador som uppkommer, även om man kanske har andra klövviltsarter. Men jag tror heller inte på att låta det offentliga gå in och lagstifta och krångla till det med förvaltningen genom att till exempel våra länsstyrelser - eller ännu värre, tänkte jag säga: Naturvårdsverket - ska komma med planer där man bestämmer över viltförvaltningen. Det är inte rätt väg att gå.

Däremot måste vi hitta incitament framåt för de här markägarna tillsammans med jägare och brukare, om det nu finns brukare som inte äger marken i området. Man måste hitta vägarna framåt, för det har fungerat väl. Det är ett handslag som har fungerat, både när vi byggde upp älgstammen till de alldeles för höga nivåer som vi hade på 80-talet och när den här typen av organisationer lyckades minska älgstammen med någonstans mellan 25 och 40 procent beroende på plats. Det är den modellen jag tror på inför framtiden, och det är det jag kommer att fortsätta prata med landsbygdsministern om.