Fru talman! Den lagstiftning vi pratar om i dag, om att kunna begränsa bland annat elektronisk kommunikation, är en lagstiftning som vi från Centerpartiet ser som en nödvändighet - kanske inte med glädje, men det är ändå nödvändigt att göra denna förändring. Skälet är att saker och ting tyvärr ser annorlunda ut i dag än när vi skrev lagen. Vi behöver en förändrad lag för att kunna begränsa tillgången till kommunikation och därmed säkerställa att barn och unga får vård och att personalen kan göra sitt jobb. Genom att vi samtidigt säkerhetsklassar våra olika institutioner ökar vi möjligheten att införa begränsningarna på rätt nivå.

Jag vill dock ändå höja ett varningens finger, fru talman. Denna lagstiftning innebär nämligen också risker. Vi behöver säkerställa att inte fel barn begränsas på ett felaktigt sätt.

Varför ser jag då dessa risker som jag vill varna för? Delvis beror det på att den generella samhällsdebatten handlar om kriminella ungdomar, samtidigt som vi vet att inte alla som befinner sig på våra institutioner är kriminella ungdomar. Det handlar också om de rapporter som har kommit under många år och som visar att institutionerna inte klarar av sitt uppdrag. Det har handlat om avskiljningar som har varit felaktiga. De har varit för långa och skett på fel sätt. Flickor har utsatts för sexuella trakasserier. Som redan nämnts från talarstolen ett par gånger i dag har vi också dagens rapport från Riksrevisionen.

Det är dessa brister, som finns hos både medarbetare och vissa delar av ledningen, som gör att vården och omsorgen inte är så bra som vi alla vill att den ska vara. Därför behöver vi också se att risken finns att denna lagstiftning inte blir implementerad på precis det sätt som är vår intention.

Jag vill också påminna om att vi samtidigt som vi gör dessa saker även måste kunna fokusera på att motverka att fler barn och unga far illa i samhället, oavsett om det gäller att föräldrarna brister i sin omsorg eller om det gäller de enskilda barnens eller ungdomarnas eget beteende. Vi måste säkerställa att vi får mer och bättre enhetliga och kunskapsbaserade insatser på BVC och i förskolan. Varje gång ett barn placeras i samhällets vård är det ett misslyckande av oss vuxna runt omkring, som borde ha gett barnet eller den unga personen andra förutsättningar.

Jag ska inte säga annat än att vi från Centerpartiet står bakom lagstiftningen. Men eftersom Sis brister hade vi velat se lite andra tillägg till den.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Begränsningar och kontroll i fråga om elektroniska kommu-nikationstjänster och besök på särskilda ungdomshem

Vi ställer oss till exempel bakom att kroppsvisitationer aldrig ska kunna utföras av bara en medarbetare, just för att säkerställa att de sker på ett korrekt sätt.

Vi skulle också vilja att man redan nu såg över möjligheten att flytta över ansvaret för barn och unga som är dömda enligt LSU till Kriminalvården. Jag pratar inte om ungdomsfängelser utan om att Kriminalvården, kanske tillsammans med Ivo, får ansvaret att säkerställa att dessa ungdomar får rätt vård och rätt utslussning till ett liv utanför institutionerna, detta för att Sis ska kunna fokusera på övriga barn och unga som behöver andra typer av insatser. Detta borde vi kunna göra redan nu, utan att vänta på en utredning, för barn och unga drabbas i dag.

Detta är brister vi ser, och det är därför jag är orolig att man inte klarar av proportionalitetsprincipen i dessa beslut. Det är också skälet till de yrkanden Centerpartiet har, fru talman.

Vi behöver följa implementeringen noga så att den sker kunskapsbaserat. Vi vill också att riksdagen årligen får en redovisning av vad lagen har inneburit: Vilka insatser har gjorts? Vad har de gett för effekt för de barn och unga som finns på hemmen, både de som ska ha begränsningar och de som inte ska ha det? Jag hade velat att regeringen och regeringspartierna hade sett att detta faktiskt behövs för att trygga barnens och de ungas rätt och även för att trygga Centerpartiet och riksdagen i övrigt med att rätt implementering sker.

Det är som sagt en viktig lagstiftning, men jag vill ändå upprepa detta med ett varningens finger.

Jag hade önskat att regeringen hade tagit ledarskapet för att se uppföljning på individnivå. Det finns andra exempel inom hälso- och sjukvården där vi är duktiga på att följa upp vad vården ger i den enskilda patientens liv. Mig veterligen finns dock ingen motsvarighet inom den sociala barn- och ungdomsvården. Jag hade önskat att regeringen redan hade ordnat en sådan. Men gör det gärna nu, för att skapa denna trygghet och säkerställa att den lagstiftning vi är överens om blir implementerad på ett korrekt sätt som skapar den trygghet vi vill ha och inte avskärmar barn på ett felaktigt sätt!

Med det yrkar jag bifall till reservation nummer 12.

(Applåder)