Fru talman! Att behoven är stora vet vi, men nog är det en komplicerande faktor om möjligheterna för en givare som Sverige förändras i grunden, om regimen säger att vi inte längre är välkomna. Man kan inte låtsas att det inte har någon påverkan. Det är klart att det försvårar! Här finns också säkerhetsaspekter att ta hänsyn till.

Jag kan bara upprepa det jag har sagt, nämligen att Sverige fortfarande är en av de största givarna. Vi har en strategi som gäller för 2024, och vi kommer att återkomma enligt de principer som vi har om hur vi ser på fortsättningen i landet. Men det är ett antal månader kvar på året.

Sedan vill jag föra in ett perspektiv som kanske saknas i debatten, nämligen att vi tyvärr lever i en värld med stora globala behov. Jag håller med om att de är stora i Afghanistan, och jag tycker att det är fruktansvärt att civilbefolkningen lider på grund av det förtryck som talibanregimen utövar, inte minst mot kvinnor och flickor. Det är bedrövligt. Det är också därför som vi på olika sätt engagerat oss så mycket, inte minst för att försöka hitta en gemensam position i EU-kretsen så att vi arbetar tillsammans. Vi ska hjälpa människor utan att legitimera talibanregimen. Då kan det bli en ännu värre situation framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men Sverige måste som en stor givare också ta ett stort ansvar för helheten. Där måste vi också fundera över hur vi arbetar mest effektivt. I vilka länder har vi störst förutsättningar att nå långsiktiga resultat? Det måste också vara en faktor i biståndspolitiken och ett svenskt bistånd som är generöst men inte obegränsat. Vi har en ekonomisk ram att förhålla oss till. En insats som sker i ett land hade kunnat ske i ett annat land, och då måste man jämföra resultaten. Var kan vi lyfta upp flest människor ur fattigdom? Var är förutsättningarna bäst för att till exempel bekämpa korruption, så att det blir en påverkan? Det är den typen av perspektiv vi ofta för in i biståndet, och det har tyvärr under lång tid saknats. Kanske det är en förklaring till att så många länder som under många år, ibland flera decennier, har mottagit svenskt utvecklingsbistånd fortsätter att vara i så stort behov av bistånd, att vara korrupta och förvägra människor deras grundläggande fri- och rättigheter.

Jag säger inte att det är det enda perspektivet i detta. Tvärtom! Men jag noterar att perspektivet ofta uteblir. Så länge som biståndsbudgeten är stor men inte obegränsad - vi är överens med Socialdemokraterna, och vi har i princip samma nivå på vårt bistånd - måste vi alltid som en stor biståndsgivare göra den typen av avvägningar. Var kan vi nå störst framgångar, och var kan vi hjälpa flest människor, oavsett om det gäller Afghanistan eller något annat mottagarland?