Fru talman! Jag tackar Alexandra Völker för interpellationen.

Till att börja med ska vi komma ihåg en sak, nämligen att i fjol bidrog Sverige med nära 900 miljoner kronor till Afghanistan. Det är ett omfattande bidrag. Det är få länder som bidrar med mer än Sverige till Afghanistan. Efter att Afghanistan har varit den största mottagaren av bilateralt bistånd har det minskat lite grann, men landet fortsätter att utgöra en stor partner för Sverige. Ibland kan man få intrycket i diskussionen att det skulle förhålla sig på ett annat sätt. Så var det i fjol. Av nivån på 900 miljoner kronor var drygt en tredjedel humanitärt stöd. Det är den bakgrund jag tror att vi är överens om, det vill säga att behoven är stora.

Vårt svenska stöd har fokuserat på ett antal olika saker. Inte minst skulle jag vilja lyfta fram stödet till kvinnor och flickor, som tyvärr är de som lider allra mest under talibanregimens förtryck. Det är i grund och botten vad som pågår; det är ett brutalt förtryck där människor, framför allt kvinnor och flickor, förvägras sina grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Förutsättningarna har förändrats, och de har förändrats rätt allvarligt i den delen att möjligheterna att nå ut med bistånd har försämrats. Ansvaret för det faller till hundra procent på talibanregimen. Det är den talibanregim som har som grundläggande idé att förtrycka sin egen befolkning, som har som idé att också stänga ute stora seriösa partner som Sverige. Det kan vi se i de civilsamhällesorganisationer som tidigare har verkat i landet och som nu möter en helt annan verklighet. Jag kan bara beklaga att talibanregimen agerar på det sättet, men ansvaret för det måste läggas på talibanregimen. Jag kan vidare beklaga att det är redan utsatta grupper som oftast påverkas mest.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sverige har en bilateral biståndsstrategi med Afghanistan. Den gäller även i år, det vill säga under de månader som är kvar av 2024. Vi kommer att återkomma med förslag på fortsättning, men där är vi inte nu. Vi följer vår normala arbetsmetodik, det vill säga att vi i god tid innan strategin löper ut kommer att presentera vårt fortsatta arbete.

Vi vet att behoven är stora. Att möjligheten att verka har förändrats i grunden vet vi också. Vi gör ingen annan analys där än många andra EU-länder. Vi har diskuterat detta mycket, inte minst på biståndsministermötet. Just den där balanspunkten att hjälpa människor långsiktigt utan att på något sätt legitimera en talibanregim som förtrycker sin egen befolkning är inte alltid helt lätt att hitta. Det är ganska komplicerat. Man kan inte påstå något annat än det.