Fru talman! Jag har ställt denna interpellation om informationsutbyte inom ambulanssjukvården för att adressera den problematik jag själv fått till mig av aktiva medarbetare inom ambulanssjukvården i mitt hemlän Gävleborg.

Jag har tidigare ställt en skriftlig fråga inom detta område, som ministern nämnde, men en interpellation behövdes för att gå djupare in på denna fråga och debattera de olika delar som finns med såväl i mina frågeställningar som i ministerns svar. Jag vill med det givetvis tacka sjukvårdsministern för svaret på interpellationen.

Ministerns svar är omfattande och pekar på många bra saker som i dag finns eller utreds och som förhoppningsvis kommer att bidra till att skapa en bättre situation generellt såväl inom sjukvården som mellan myndigheterna och sjukvården. Det handlar om att riva bort de murar av sekretess som jag och Sverigedemokraterna många gånger ser finns mellan olika delar. Dessa murar hindrar ett effektivt arbete mellan olika delar av samhället i användningen av våra tillgängliga resurser, inte minst i de fall där barn omfattas och där samhället många gånger måste kunna agera snabbt. Där är såklart också Tidöavtalet mellan regeringen och Sverigedemokraterna en viktig del. Även om sekretessfrågorna där främst relaterar till skolan sker välkomna förändringar som skapar nya och bättre förutsättningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som jag nämnde i inledningen kommer mina frågeställningar utifrån vad jag fått till mig från medarbetare inom ambulanssjukvården i Gävleborg. Man ger exempel på att personer varit våldsamma. Hot och våld förekommer, och ibland behöver man ha polisen med sig som en resurs för att kunna genomföra sitt uppdrag och arbete. I dessa delar är jag och ministern överens. Polisen ska kunna bidra till att trygga annan blåljuspersonals situation kopplat till en insats som sker i samhället. Hoten och våldet behöver givetvis inte komma från dem som behöver vård. Det kan vara andra familjemedlemmar eller ej, men sådana situationer förekommer ofta.

När ambulanspersonalen är färdig lämnar man platsen. På sikt kommer det uppdraget att vara klart. En av de första tankar som slår en medarbetare efter det är givetvis en vilja att berätta för sina kollegor om situationen och vad som hänt för att därigenom kunna bidra till att samma situation inte uppstår igen. Det behöver inte ens vara kopplat till samma person, utan det kan vara ett specifikt område, ett enskilt hus eller en särskild trappuppgång. Men av sekretesskäl får man inte informera dem om de saker som skett eller varna dem.

Ministern nämner att man kan lösa problem genom sammankoppling av journalsystem. Det är ett intressant exempel som jag tar med mig. Ministern nämnde också Seglet i Örebro med tanke på områden där det råder social oro. Det är naturligtvis ännu ett bra exempel som ministern pekar på. Dock täcker inte dessa exempel in alla de tillfällen som jag nämner. Det kan gälla olika patienter och även områden utan social oro. Där kommer, som jag ser det, ministerns exempel kanske inte att fungera i praktiken alla gånger.

Även om jag tycker att ministerns svar i det stora hela är fylligt och pekar på många bra saker saknar jag en konkretisering utifrån mina specifika frågeställningar om hur denna problematik ska kommas åt, vilka eventuella barriärer av sekretess som behöver rivas och vilka insatser staten i så fall kan göra. Jag hade med andra ord gärna sett ett svar som fokuserade mer på hur problemet ska lösas och inte lika mycket på övergripande strategier och befintliga möjligheter med de lagar vi har. Samtidigt vill jag med all tydlighet säga att jag inte på något sätt misstror ministerns engagemang i dessa frågor, som jag givetvis är övertygad om att ministern tycker är viktiga.