Fru talman! Det är en välberättigad fråga. När man på toppmöten gör upp på väldigt hög abstraktionsnivå finns det ibland risk att det uppfattas som vackra ord snarare än konkret handling. Ibland är de enskilda rådskonstellationerna bättre på att verkligen fatta handfasta beslut.

Nu kommer vi tillbaka redan i juni i konkurrenskraftfrågan. Det tycker jag ändå antyder att det finns ett slags inre ansvarsutkrävande i detta och att det inte bara går förbi. Jag tror att många ändå inser att det här är allvarliga saker, på samma nivå som kriget är allvar och klimatomställningen är allvar.

Europa måste, som sades här, vara en tillväxtmotor och inte ett museum. Emmanuel Macron var nyligen i Sverige på statsbesök. Vi hade långa diskussioner både om sådant som enar våra båda länder och om sådant som ibland oenar oss. Ni som har hunnit lyssna på hans Sorbonne II-tal, som hölls i går, har kanske noterat att han sa ungefär så här: Det är ett paradigmskifte, ungefär på samma sätt som Enrico Letta är inne på när han beskriver vad som har hänt under de här 30 åren med den inre marknaden. Macron har en delvis annan take. Han säger att det är ett paradigmskifte. Europa kan inte längre bara lägga ut handeln till Kina, energin till Ryssland och säkerheten till USA på entreprenad.

Det här är inga små saker. Det är fundamentala förändringar som har ägt rum under de senaste åren, egentligen på ganska kort tid, som vi måste dra slutsatser av.

För svensk del drar vi inte slutsatsen att Europa ska sluta sig. För svensk del drar vi slutsatsen att vi ska försöka odla de transatlantiska relationerna. Håll frihandeln igång så långt som möjligt! Men var inte naiv, utan inse att det kan ske saker och ting som gör att handelskedjor helt enkelt bara stoppas. Det gäller inte minst sådant som är försvarsnära.

Jag tycker att vi ska stå fast vid våra grundläggande ideal, men även vi måste inse att det har skett stora förändringar som vi måste dra lärdom av.