Fru talman! Sverige befinner sig i lågkonjunktur. Det är tuffa tider, och många hushåll vrider och vänder på slantarna för att kunna betala räkningarna. Lågkonjunkturen slår nu också hårt mot arbetsmarknaden. Vi ser hur arbetslösheten ökar och varslen duggar tätt. Men i stället för att hantera den här krisen förvärrar regeringen situationen. Man har i allra högsta grad bidragit till att byggandet i landet tvärnitat. Man skjuter inte till det som behövs för att rädda jobb inom välfärden. Man skär också ned på de aktiva jobbinsatserna i en tid då de skulle behöva växlas upp.

Den här interpellationen tar sikte på den sista delen av det jag just nämnde, alltså de aktiva jobbinsatserna, där bland annat arbetsmarknadsutbildningarna ingår. Min fråga berör alltså inte det som Johan Pehrson väljer att prata om i sitt svar, vuxenutbildningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt mig kort ändå svara vad gäller den delen. Framför allt vill jag då framhålla att jag inte tycker att arbetsmarknadsministern har särskilt mycket att skryta om där heller. Hans regering inledde mandatperioden med att kraftigt skära ned också i den delen. Att man sedan ångrar sig och lägger till en del gör det knappast till en satsning. Det som nu kommer i vårändringsbudgeten är också ärligt talat mest spel för gallerierna. Det är inte resurser som utbildningsanordnarna kommer att mäkta med att med så här kort varsel omsätta i utbildning under innevarande år.

Jag måste också säga att det är höjden av fräckhet när arbetsmarknadsministern står här och säger att regeringen ska öka antalet deltagare med lönebidrag när han just har presenterat en vårändringsbudget som skär ned med en kvarts miljard på det här området.

Men tillbaka till arbetsmarknadsutbildningarna, fru talman. Sverigedemokraterna och regeringen tar verkligen varje chans de får att skära ned på de aktiva jobbinsatserna. I sin första budget efter maktskiftet skar de ned stort på arbetsmarknadspolitiken. Arbetsmarknadsministern bedyrade dock, inte minst i interpellationsdebatter som denna, att nedskärningarna på de aktiva insatserna inte skulle påverka arbetsmarknadsutbildningarnas volymer. Tvärtom skulle de så kallade effektiviseringarna av andra insatser, alltså besparingar, skapa utrymme för fortsatt ökning av antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning.

Så hette det. Det var något som vi socialdemokrater med emfas ifrågasatte. Som många av oss befarade blev det inte heller fler. Det blev färre. Det vet vi nu.

Med anledning av detta har jag frågat arbetsmarknadsminister Johan Pehrson vilka åtgärder han nu vidtar för att det inte ska bli ännu färre det här året, nu när resurserna har minskat igen och kommer att minska igen senare under året och minska igen nästa år.

Vi fick alldeles nyss höra Johan Pehrson avlämna ett svar som gick ut på att det trots de nya nedskärningarna nog ändå ska bli fler deltagare, i alla fall det här året. Jag tycker att det är ett ganska modigt uttalande. Jag undrar om Johan Pehrson tror på det själv. Jag ger det i alla fall inte särskilt hög trovärdighet eftersom vi hörde ministern svara samma sak förra gången det begav sig, med motsatt resultat.

Både ansvarig myndighet och egentligen all logik pekar på att när man gör så här kraftiga nedskärningar kommer det att bli färre personer som får ta del av insatserna. Jag vill därför fråga ministern varför vi ska tro på honom den här gången.