Herr talman! Det var inte min mening att på något sätt förminska ledamotens engagemang i de här frågorna eller respekt för de organisationer som verkar här. Jag tror säkert att den finns.

Det blir dock lite svårt när det är sådan skillnad mellan hur verkligheten beskrivs av regeringspartierna och hur verkligheten uppfattas av dem som verkar i branschen. Man säger att det är en omistlig del av biståndet, att det är grunden för demokrati och att andelen ska öka. Men i verkligheten är civilsamhällets organisationer förtvivlade över alla människor de måste säga upp och alla avtal de måste bryta.

Att vilja förändra och förbättra är helt naturligt. Det är klart att man ska göra det inom alla områden. Men man ska göra det på ett sätt som är rimligt och som leder till förbättring. Jag kan förstå att man vill reformera civilsamhällesstödet. Men varför gör man då inte det i en takt som innebär att man får med sig organisationerna och inte avbryter avtal mitt i avtalsperioden? Man kan säga att alla nya avtal som skrivs ska gå efter de nya principerna och låta de fungerande och bra avtal man har löpa ut först.

Jag hoppas verkligen att den kritikstorm som jag försöker förmedla här når fram till fler än Katarina Tolgfors. Kanske når det till och med till UD:s ledning, biståndsministern och statsministern att ni är på väg att kapa bron mellan staten och civilsamhället. Det är en tillit som är oerhört viktig i samhället.

420 fler tjänster på Sida och en halv miljard kronor i ökade kostnader för att administrera 1,8 miljarder kronor i bistånd – är det en rimlig användning av skattepengar?