Herr talman! Ledamoten Thorell säger att han inte ska raljera, men han kan i alla fall hålla sig till sanningen och inte lägga ord i min mun. Jag sa nyss att jag har full förståelse för att man känner en oro i förändringstider. Jag har verkligen inte sagt att det är något att förlöjliga – tvärtom.

Det är ansvarsfullt att man ser över vad som kan förbättras. Det handlar om väldigt mycket skattepengar: 56 miljarder kronor. Det är väl självklart att man då och då utvärderar och tittar på vad som kan bli bättre. Det borde kanske den förra regeringen ha gjort någon gång under sin tid i stället för att bara titta självgott på sitt eget biståndsarbete.

Världen förändras i väldigt hög takt, och det finns väldigt mycket oroshärdar, konflikter, klimatpåverkan, flyktingströmmar och så vidare. Det är ganska självklart att man då och då måste se över det system vi har, i det här fallet för svenskt bistånd, och dess funktionalitet. Gör vi på bästa möjliga sätt?

Civilsamhället gör ett ovärderligt arbete. Jag har också kontakt med civilsamhället. Det är den sektor jag träffar allra mest i min roll i utrikesutskottet. Jag blir lite förvånad att Olle Thorell vill måla upp det som att det pågår en strid. Jag har väldigt bra dialog med dem jag träffar. Jag ser och hör deras oro och försöker förklara syftet, vart vi är på väg och varför regeringen anser att vi måste utveckla och förbättra biståndssystemet.

Jag ser och hör många som är konstruktiva i det här arbetet. Jag tror att det är den bästa vägen framåt, för deras egen del men också för den organisation de verkar i.