Herr talman! Jag tackar Katarina Tolgfors för svaret. Jag har också träffat dessa civilsamhällesorganisationer. Förra veckan hade jag ett möte med i stort sett alla. Och alla uttryckte en djup oro inför det som händer. Man tycker inte att man har blivit lyssnad på. Man säger upp personal. Man har meddelat sina partner i länder att man inte vet vad som kommer att hända efter den 1 januari och om det finns något stöd att betala ut eller inte. Det är en enorm oro, framför allt ute i dessa olika organisationer. Och det rör sig om många projekt. Det är 1 700 projekt i 90 länder som är berörda.

Vi hörde tidigare Olle Thorell tala om en organisation som hjälper funktionshindrade barn i Rwanda. Det är ett exempel på en organisation som inte vet om de kommer att få något stöd. Det finns en rad sådana organisationer – kvinnoorganisationer, miljöorganisationer och människorättsorganisationer – som nu sitter och är jätteoroliga för att de inte kommer att få något stöd efter den 1 januari.

Varför var man tvungen att göra detta så abrupt? Varför säger man upp ingångna avtal – avtal som inte är avslutade, som har planerats under lång tid och som är planerade att gälla under lång tid framöver? Detta är ju att kasta bort resurser. Jag förstår den stora oro som finns.