Fru talman! Jag kommer att fokusera på kömiljarderna – den gamla och den nya.

I skrivelsen redogör regeringen för sin bedömning av Riksrevisionens iakttagelser och rekommendationer i granskningsrapporten I väntan på vård – ineffektiv statlig styrning för kortare köer. Jag tycker att det är en väldigt bra rubrik.

Vänsterpartiet välkomnar Riksrevisionens granskning och kan i likhet med granskningen konstatera att regeringen misslyckats i arbetet med att korta väntetider i vården med dessa kömiljarder. Det har vi lyft upp ganska många gånger.

Regeringen konstaterar i skrivelsen att Socialstyrelsen ska följa upp den nya kömiljarden inom ramen för uppdraget till myndigheten att strategiskt, långsiktigt och kontinuerligt följa upp och föra dialog om hälso och sjukvårdens tillgänglighet. Jag tycker att det låter lite flummigt och lite tamt.

Vi menar att Socialstyrelsens uppföljning inte tillräckligt har beaktat Riksrevisionens granskning. Man behöver göra lite mer.

Riksrevisionen konstaterar att kömiljarden – den äldre modellen, då – inte haft någon tydlig, långvarig effekt på väntetiderna. Flera aspekter av kömiljarden har snarare försämrat effekten, och den går inte att förena med regionernas olikheter. Någonting var väldigt fel i det upplägg man valde under den perioden.

Regionernas incitament att göra något har även försvagats av att kömiljarden inte tar hänsyn till relativ förbättring. Det vill säga att kömiljarden har gett regionerna olika starka incitament beroende på hur långt från målen de befunnit sig. Det låter ju som något slags konstig räknesnurra. Prestationskraven inom kömiljarden har därmed inte tagit hänsyn till relativ förbättring, vilket gjorde att regioner som redan låg bra till belönades. Ja, ibland blir det fel.

Dessutom framför Riksrevisionen att kömiljarden riskerar att leda till undanträngning men att detta inte varit möjligt att belägga kvantitativt på grund av bristande statistik. Det har lyfts upp år efter år efter år att man måste granska undanträngningen, men det har man uppenbarligen inte gjort. Det handlar om undanträngning av de sjukaste, av dem med störst behov.

Vänsterpartiet har under en längre tid varit kritiskt mot den prestationsbaserade kömiljarden för att den inte kortar vårdköer, inte höjer kvaliteten i vården och inte går att förena med målet om jämlik vård. Det blev liksom en krasch där.

I och med att Riksrevisionens granskning presenterar liknande kritik – det kan man ju bli glad över ibland – bör en mer omfattande utredning genomföras för att kvantitativt titta på kömiljardens effekt. Vi vill att regeringen ger lämplig myndighet i uppdrag att kvantitativt undersöka den nya kömiljardens effekt på vårdköer samt eventuella undanträngningseffekter.

Jag vill därför yrka bifall till reservation 2.

Det här är väl ganska självklart. Det handlar om ganska mycket pengar som man strösslar och inte har riktig koll på. SD och regeringen pratar väldigt mycket om den ineffektiva vården i regionerna. Man lägger över stort ansvar på dem för att det inte funkar. Det ska också inrättas något slags kansli som ska titta på ineffektiv styrning, men jag tänker att regeringen kanske hade en ineffektiv styrning av de här frågorna eftersom man bara fortsätter.

Det är ju också så att vi befinner oss i en nationell vårdkris. Det kan man inte bortse från.

Vi har en fantastisk vård i Sverige, måste jag säga. Det gäller cancer- och hjärtsjukvård, allt det som är allvarligt. Men det är så mycket annat som inte fungerar.

Vi har också en hälso- och sjukvård där personalen far oerhört illa. Det har vi också pratat om länge. Vad ska vi göra?

I dag gick Vårdförbundet ut i blockad mot övertid och så vidare. Det kommer att märkas. Jag tycker att det är bra, faktiskt.

Men vi har en kris. Vi har överbeläggningar som bara fortsätter på landets sjukhus. Intensivvårdsplatserna minskar och är färre än före pandemin. Detta tycker jag är väldigt allvarligt. Siffrorna för helåret 2023 visar att 40 procent startade sin cancerbehandling i tid, vilket var historiskt lågt. Siffran borde vara 80 procent. Jag tycker att detta är illa. Det som fattas är väl resurser och att man ser personalen som en tillgång.

Mitt i allt detta går vårdpersonalen mot ett ännu värre stålbad. Om 6 000 vårdanställda ska varslas runt om i landet kan man tänka sig att det inte blir jättemycket bättre. Det handlar om sjuksköterskor, läkare och undersköterskor. Facken har blåst i visselpipan – Kommunal, Vårdförbundet och Läkarförbundet larmar om det allvarliga läget i hela Sverige. Då kanske man måste göra mer än att inrätta något slags effektivitetskansli, tror jag.

Regeringen har nu gått in med 6 miljarder extra till vården. Det får man vara glad för, men det är inte tillräckligt. Varslen och uppsägningarna kommer att fortsätta.

Man säger att vården är ineffektiv och ska inrätta det här effektivitetskansliet. Då måste vi också ta i beaktande att vi har en demografi som innebär att människor blir äldre och äldre och kräver mer och mer. Läkemedlen är väldigt dyra, och inflationen är hög. Då hade det kanske varit bra med en lite större budget för regionerna och att inte säga upp ytterligare 6 000 personer inom vården. Det kommer att märkas.

Vi kan titta tillbaka på vad denna fråga handlar om, fru talman; det är kömiljarderna. När det gäller kömiljarderna måste jag säga att det känns som att jag har ett benbrott och får ett plåster.