Fru talman! Moderaterna vill sätta patienten i centrum, inte i ett väntrum. Vår sjukvårdspolitik har som främsta syfte att tillgängliggöra vården och ge patienter egenmakt. Därför behövs insatser för att korta vårdköerna och säkerställa att vården är jämlik. Vi kan inte vara nöjda när hälften av alla kvinnor med bröstcancer och färre än fyra av tio män med prostatacancer inte får vård i tid. Mer behöver göras för att skapa förutsättningar för fler vårdplatser och för att säkra kompetensförsörjningen.

Fru talman! Den rapport från Riksrevisionen som vi debatterar i kväll tar sikte på att utvärdera tre reformer. Låt mig först nämna vårdgarantin.

Vårdgarantin syftar till att korta väntetiderna i vården genom krav på regionerna att tillhandahålla vård inom vissa tidsgränser. Det innebär i stora drag att en person ska få en första kontakt med vården samma dag som hen söker vård, få en medicinsk bedömning inom tre dagar, besök i specialistvården inom 90 dagar och planerad vård inom 90 dagar från det att vårdgivaren fattat beslut om det.

Här arbetar regeringen för att ge bättre förutsättningar för regioner och kommuner att förbättra tillgängligheten i hälso- och sjukvården, bland annat genom att öka vårdens kapacitet och antalet disponibla vårdplatser. Vidare pågår ett arbete med att inrätta en nationell vårdförmedling som kan skapa en bättre likvärdighet när det gäller att hänvisa till en annan vårdgivare eller annan region. Vi vet att regionernas arbete med detta skiljer sig åt, och det är inte en tillfredsställande situation. Men nu ska det bli ändring.

Fru talman! Låt oss också prata om kömiljarden! För att stärka vårdgarantins efterlevnad betalade staten ut 1 miljard kronor årligen mellan 2009 och 2014 i form av en prestationsbaserad ersättning till regionerna utifrån hur väl de uppfyllde vårdgarantin. Formen för det reglerades i en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner, SKR. Det var den gamla kömiljarden, den som här har utvärderats.

Riksrevisionen pekar i sin granskning ut att absoluta mål medförde att vissa regioner hade svaga incitament att uppnå målen som kömiljarden och överenskommelsen satte. Jag instämmer i det.

Samtidigt är det värt att notera att den nya kömiljarden, som varit på plats sedan 2019, är utformad så att flera av prestationskraven utgår från förutsättningarna i varje enskild region och alltså utvärderar väntetiderna i termer av relativ förändring jämfört med föregående år.

Vidare pekar Riksrevisionen på att den nya kömiljardens effekter bör undersökas. Även det är rimligt. Därför har också Socialstyrelsen i uppdrag att följa upp den nu aktuella överenskommelsen mellan staten och SKR inom ramen för uppdraget att strategiskt, långsiktigt och kontinuerligt följa upp och föra dialog om hälso- och sjukvårdens tillgänglighet.

Fru talman! Låt mig också säga något om standardiserade vårdförlopp inom cancervården. De har funnits sedan 2015 och syftar till att korta väntetiderna inom cancervården genom att beskriva vilka utredningar och behandlingar som ska göras vid en viss diagnos samt vilka tidsgränser som ska eftersträvas. Ett av de övergripande målen är att 80 procent av patienterna som utreds i ett standardiserat vårdförlopp ska utredas inom den ledtid som anges i det aktuella vårdförloppet.

Regeringen instämmer här i Riksrevisionens bedömning att de regionala skillnaderna är för stora. Regionerna behöver fortsätta arbeta för att genomföra standardiserade vårdförlopp fullt ut. Regeringen gör sin del genom överenskommelser med SKR, bland annat överenskommelsen om en jämlik och effektiv cancervård med kortare väntetider från 2022.

Vidare pågår ett arbete med att revidera den nationella cancerstrategin, något som bland andra vi moderater har drivit på för under flera år. I januari presenterade Myndigheten för vård- och omsorgsanalys sin lägesbild över den gamla nationella cancerstrategin, och i februari utsågs Mef Nilbert till särskild utredare – allt detta för att Sverige ska kunna ta nästa steg och säkerställa att Sverige har de förutsättningar som krävs för att fortsätta vara ett föregångsland inom cancervård för alla åldrar.

Fru talman! Regeringen styr riket. Men det behöver poängteras att det är huvudmännen, det vill säga kommuner och regioner, som har ansvar för att erbjuda hälso- och sjukvård och för att en god och säker vård ges. Regeringen har möjlighet att styra myndigheter, sluta överenskommelser med SKR och skriva lag – men staten är inte huvudman för vården.

Fru talman! När vi blickar tillbaka, som Riksrevisionen har gjort i den här rapporten, kan vi se att flera reformer har kommit på plats och prövats för att korta väntetiderna i vården. Samtidigt ska man kanske inte dra alltför långtgående slutsatser av de rekommendationer som här ges. De kvantitativa analyserna är, som regeringen också skriver i sin skrivelse, behäftade med stor osäkerhet. För att förklara det i enklare termer: Det går inte att säga att läget hade varit bättre om de här reformerna hade uteblivit.

Fru talman! Det finns också skäl att vara ödmjuk. De insatser som har gjorts har inte varit perfekta. Vi noterar dock att det inte finns några perfekta politiska reformer. Som gammal nymoderat skulle man kunna tänka sig att jobbskatteavdraget var en perfekt reform. Men även jobbskatteavdragen hade tydliga brister: De var för små, och de var för få.

Fru talman! Slutligen en framåtblick – trots att Sverige satsat större ekonomiska resurser på hälso- och sjukvården i förhållande till bnp i jämförelse med andra liknande EU-länder är vårdköerna fortsatt långa, och de växte under föregående mandatperiod. Det manar till eftertanke: Använder vi pengarna på rätt sätt?