Herr talman! Dagens betänkande rör biståndspolitiken. Vi socialdemokrater står förstås bakom våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1. Vi har också ett särskilt yttrande där vi beskriver hur vi ställer oss till själva framtagandet av reformagendan, som vi inte är helt positiva till.

Herr talman! Det är inget konstigt med att en ny regering vill ta fram ny politik på biståndsområdet. Det är ingen stor chock att en moderat biståndsminister särskilt lyfter marknadens och näringslivets roll och synergier mellan handel och bistånd.

Det finns bra saker i reformagendan. Målet för biståndet står fast. Det finns prioriteringar som alla kan ställa upp på om global hälsa, mänskliga rättigheter, SRHR-frågor, demokrati och fattigdomsbekämpning. Det finns ingen av oss 349 i den här kammaren som är emot detta.

Men det finns förstås också saker som vi är kritiska till, bland annat hur den här reformagendan arbetades fram. Det var inte en process som präglades av dialog och intresse av att förankra den nya politiken utanför de förhandlingar som skedde på samordningskansliet för Tidöpartierna. Man försökte jämka ihop biståndsvänliga kristdemokrater och liberaler, som gick till val på att garantera enprocentsmålet, med sverigedemokrater som var genuint ointresserade av frågan utöver att de ville halvera biståndet. Reformagendan är en produkt av dessa förhandlingar.

Den process för förankring och dialog som spelades upp var mer teater än äkta vilja att ta till sig inspel och andra perspektiv. Det gällde inte bara inspel och perspektiv från oss i oppositionen utan också, vad värre är, från det svenska civilsamhället, akademin, expertmyndigheter, representanter för mottagarna, internationella institutioner och andra relevanta aktörer. Bland dem finns en oerhörd kompetens och kunskap att dra nytta av, men tyvärr gjordes inte det. Inte heller blev det någon skrivelse eller proposition till riksdagen, utan det blev bara ett regeringsbeslut.

Faran när man hanterar stora förändringar av politiken på detta sätt är att de förändringar man vill genomföra blir svåra att implementera och att politiken blir kortsiktig och icke hållbar.

Även när det gäller sakinnehållet i agendan finns det kritik från oss. Vi är starkt emot att SD och regeringen överger enprocentsmålet i biståndet. Vi socialdemokrater vill återställa enprocentsnivån i skyndsam takt när vi får tillbaka makten.

Man motiverar övergivandet av enprocentsmålet med att man fokuserar på kvalitet och resultat i stället för på storleken på biståndet. Det där är ju en falsk motsättning – alla partier är överens om att biståndet ska hålla en hög kvalitet och leda till bästa möjliga resultat. Det vi är oeniga om är hur stor andel av Sveriges välstånd som vi vill satsa på att bekämpa fattigdom och förtryck i världen.

Vi är också mycket kritiska till att snäva svenska egenintressen tillåts styra inriktningen av biståndet. Det är klart att svenska intressen ska främjas i all politik och på alla politikområden, men detta betyder inte att biståndet endast ska utgå från till exempel svenska företagsintressen eller intresset att använda biståndet som en hävstång eller ett verktyg för att pressa repressiva regimer att ta tillbaka sina utvisade medborgare. De fattigas och de utsattas perspektiv, rättigheter och behov måste vara den självklara utgångspunkten.

Låt mig nu gå över till hur implementeringen av reformagendan har blivit. Jag ber om ursäkt om jag kommer att dra över talartiden något – detta är ett så viktigt område att jag känner att jag behöver lägga ut texten om det.

Detta är oroväckande på många sätt. Reformagendan är löst hållen och allmänt skriven. Det är i regleringsbrev, i budgetar och i myndighetsstyrningen vi ser hur reformagendan hanteras, och där är det oroväckande. Till exempel har hela Vetenskapsrådets anslag till utvecklingsforskning fasats ut. Feministisk bistånds- och utrikespolitik är skrotad. Sverige har även lämnat det bilaterala samarbetet om utvecklingsbistånd med några av de fattigaste länderna i världen; länder som Mali, Sydsudan, Burkina Faso och Kambodja hör till den listan.

Vi ser också att Palestinabiståndet har hanterats illa. Innan kriget bröt ut den 7 oktober halverades biståndet till Palestina i det årets budget. När kriget bröt ut utmärkte sig Sverige i negativ bemärkelse genom att frysa utvecklingsbiståndet till hela Palestina och begära en utredning från Sida om huruvida pengar har gått till Hamas eller andra terrororganisationer. När Sida återkom med utredningen, som visade att så var inte fallet, vägrade regeringen att acceptera slutsatserna och begärde en förnyad utredning. Efter ytterligare månader visade även den nya utredningen att det egentligen inte fanns någon anledning att stoppa utvecklingsbiståndet.

Därefter var Sverige ett av länderna som gick på de anklagelser som kom ensidigt från Israel om kopplingar mellan UNRWA och terroristverksamhet. UNRWA skulle ha haft anställda som deltog i attackerna den 7 oktober. Nu har en utredning visat att det inte finns några belägg för detta, och Sverige får stå där med skammen.

Regeringen har också skrotat strategin för Israel och Palestina, som nu i stället ska ingå som en del i en allmän Mellanösternstrategi. Detta gör att biståndet till Palestina minskar på sikt. Det gör också att uppmärksamheten på denna unika konflikt minskar. I strategin nämns inte Israels ockupation ens med ett ord.

Samtidigt, framför allas våra ögon, utspelar sig tragedin i Gaza, med tiotusentals döda barn, med svält som breder ut sig och med 50 000 gravida kvinnor som är skräckslagna över hur det ska gå för dem och deras bebisar. Det är ett helt orimligt mänskligt lidande. Jag tror att historiens dom kommer att bli hård mot alla dem som inte gjorde allt de kunde för att lindra nöden, stoppa våldet och utkräva ansvar för brott mot folkrätten.

Jag vill också lyfta fram hur Sveriges regering nu är på väg att förstatliga folkrörelsebiståndet. Det bistånd som förmedlas av det svenska civilsamhället via 17 strategiska partnerorganisationer är nu på väg att kapas jäms med fotknölarna. Regeringen har gett Sida i uppdrag att utreda hur myndigheten helt eller delvis ska kunna ta över förmedlandet av biståndet från de här organisationerna.

Sida, som ju är en statlig myndighet, gjorde som de blev tillsagda och sa upp avtalen med dessa organisationer vid sittande bord på ett tämligen chockartat möte den 15 mars. Det tvingade i sin tur dessa folkrörelser att säga upp avtalen med sina partner. 1 750 partner i 90 länder drabbas av detta.

Det här är ett undermåligt och skamligt förfarande. Jag hoppas verkligen att regeringen tar till sig av den kritikstorm som har kommit, inte bara från oss i oppositionen utan från i princip hela det svenska civilsamhället.

Detta bistånd, som är en liten del av det totala civilsamhällesbiståndet, är effektivt, resultatinriktat, väl granskat, transparent och ändamålsenligt. Det har genom decennier använt de unika egenskaper och fördelar som civilsamhällets och folkrörelsernas organisationer har.

När folkrörelser i Sverige arbetar med sina kollegor från folkrörelser ute i världen kan biståndet nå fram och göra skillnad på ett helt unikt sätt. De 17 partnerorganisationerna är bara en del av det svenska civilsamhället, men de förtjänar alla att nämnas. De förtjänar att lyftas, inte att sänkas. De förtjänar att få vara flaggskepp i Team Sweden i stället för att hotas med nedskärningar som man sedan kanske, får vi hoppas, backar från i sista minuten.

Organisationerna är Act Svenska kyrkan, Union to Union, Svenska missionsrådet, Afrikagrupperna, Diakonia, We Effect, Naturskyddsföreningen, Forum Civ, Olof Palmes Internationella Center, Rädda Barnen, Plan International Sverige, RFSU, Världsnaturfonden, Individuell Människohjälp, Kvinna till Kvinna, Civil Rights Defenders och Svenska Röda Korset. Jag skulle kunna stå här i talarstolen i timmar – men det ska jag inte göra, herr talman – och ge exempel på liv som förändrats till det bättre tack vare de här organisationerna och lyckade utvecklingsprojekt i dussintals utvecklingsländer som just dessa organisationer har bidragit till.

Men jag ska ta ett exempel, från Rwanda. Rädda Barnen har där en partnerorganisation som jobbar med funktionshindrade barn och unga. Den heter Uwezo Youth Empowerment och grundades av Bahati Omar, som av en olyckshändelse blev blind som barn. Han bestämde sig för att hjälpa andra funktionshindrade unga och barn att få ett värdigt liv.

I Rwanda är funktionshinder ett stort stigma, och i vissa familjer är det en skam att ha ett barn som är funktionshindrat och annorlunda än andra barn. De får inte gå i skolan utan hålls hemma och blir isolerade och kan inte leva ett värdigt liv.

Organisationen startades som sagt av unga funktionshindrade i Rwanda för att hjälpa funktionshindrade barn så att de kan gå i skolan. De pratar också med familjerna så att barnen kan vara med på fritidsaktiviteter. Det handlar om att bryta stigmat.

Men nu har Uwezo fått sitt avtal uppsagt eftersom svenska Rädda Barnen inte kan garantera finansieringen nästa år. Det här är en liten organisation som inte kommer att kunna delta i internationell upphandling av nya projekt, vilket det verkar vara meningen att man ska göra efter årsskiftet.

Det är för sorgligt och för dåligt, och jag undrar hur Johan Forssell, Katarina Tolgfors och alla andra moderater och Tidöpartister ska kunna förklara för grundaren Bahati Omar och organisationen varför Sverige sviker och inte längre ger stöd till de funktionshindrade barnen i Rwanda. Tilliten till den svenska staten ute i världen drabbas av denna hantering. Det handlar om 1 750 partner i närmare hundra länder, och detta var bara ett litet exempel.

Vi socialdemokrater beskriver mer utförligt i vår reservation hur vi ser på biståndet. Vår politik utgår från de fattiga och utsattas behov och rättigheter. Vi vill att Sverige ska sträva efter att vara en förebild och en humanitär stormakt. Vi står fast vid enprocentsmålet och vill återställa biståndet till den nivån när vi återfår makten. Vi vill ha en feministisk utrikes- och biståndspolitik. Vi vill bygga en mer jämlik värld, där till exempel arbetstagares rättigheter och den svenska arbetsmarknadsmodellen är viktiga pusselbitar.

Vi vill ha ett klimatbistånd som bidrar till den gröna omställningen. Vi vill ha ett effektivt, resultatinriktat och ändamålsenligt bistånd som ser till att skattebetalarna får bästa möjliga nytta av de pengar Sverige gemensamt satsar på internationellt bistånd. Vi vill också främja svenska intressen men på ett sätt som också främjar global utveckling. Vi vill ha mer fokus på Agenda 2030 och de globala utvecklingsmålen som nu nedprioriteras.

Vi är kritiska till regeringens hantering av biståndspolitiken, men det betyder inte att vi anser att allt var perfekt när vi senast hade regeringsmakten. Vi vill utveckla vår politik så att den är i takt med tiden och hur världen har förändrats. Det gäller alla politikområden, även biståndspolitiken.

Vi kommer därför inför valet 2026 att lansera en socialdemokratisk reformagenda för biståndet. Vi kommer att göra detta ordentligt och med en genuin vilja att ta till oss kunskap och förslag från relevanta aktörer, och vi vill förankra förslaget i god dialog med det omgivande samhället. Vi utgår förstås från våra värderingar, men det ska också bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi vill föra dialog med folkrörelsernas organisationer och arbetsmarknadens parter, både fack och näringsliv. Vi vill höra från akademin och andra experter och lära oss av utvecklingsforskningen och hur andra länder lyckats med sitt bistånd. Vi vill ta del av mottagarnas perspektiv och lärdomar.

Vi kommer att bjuda in till samråd och rundabordssamtal och skicka ut förslag som alla kan reagera på – så alla som följer denna debatten och vill vara med och påverka framtidens socialdemokratiska biståndspolitik, välkomna med era inspel!