Herr talman! I dag debatterar vi försvarsutskottets betänkande 3, som rör personalförsörjning. Vi moderater ställer oss bakom utskottets ställningstagande, och jag yrkar bifall till utskottets förslag i sin helhet.

Herr talman! Som inledning vill jag slå fast att Försvarsmaktens viktigaste resurs är dess personal. Utan den står vi oss väldigt slätt. Därför kommer också Försvarsmaktens förmåga att både rekrytera och behålla kompetent personal att vara helt avgörande för dess förmåga att växa och lösa sina uppgifter. Villkoren för officerare, specialistofficerare, reservofficerare, värnpliktiga, hemvärnsmän och anställda soldater blir därmed avgörande för Sveriges förmåga att försvara sig mot en angripare.

Men innan vi kommer in på detaljerna vill jag börja i en helt annan ända, nämligen den om samförstånd.

Just nu står vi inför en av de största utmaningarna i modern tid. Vi har en mycket aggressiv och hotfull granne i öst som inte visar respekt för någon annan än sig själv.

Häromdagen besökte jag ett av våra försvarsföretag. En av uppmaningarna jag fick där var att vi måste agera samfällt, agera tillsammans för Sverige. Mitt svar var: Det tycker jag att vi redan gör. Självklart finns det skillnader mellan oss, men ambitionen är densamma. Vi är alla olika och gör olika prioriteringar – förutom i den här frågan. Jag upplever att det i försvarsutskottet finns en total samsyn om att vilja försvara Sverige, och det tycker jag är viktigt. Det är också viktigt att den som tänker tanken att vilja göra Sverige något ont ska vara medveten om att vi står upp tillsammans eftersom vi tycker att Sverige är värt att försvara.

Vi har nu gått från att först vara neutrala och sedan alliansfria till att vara allierade. För min egen del har det alltid varit en självklarhet att vi ska stå med Nato, att vi tillsammans med andra solidariskt ska stå upp för våra gemensamma värderingar som rätten till frihet, mänskliga rättigheter och den regelbaserade världsordningen.

Herr talman! När vi pratar om försvarets personal, människorna, måste jag bara göra några reflektioner. Generaldirektören för Plikt- och prövningsverket, Christina Malm, gjorde i samband med Sälenkonferensen tidigare i år ett uttalande som fick ganska mycket uppmärksamhet, men på ett märkligt sätt. Hon sa ungefär så här: Snart kommer vi att behöva kalla in människor som inte vill göra lumpen. Jag har full förståelse för att hon sa så. Men jag har väldigt liten förståelse för reaktionerna.

Herr talman! Jag ska villigt erkänna att när jag blev inkallad att göra lumpen stod det kanske inte högst upp på min lista över saker jag ville göra. Jag ville plugga, resa och jobba. Mängder av saker kom före att göra lumpen. Dessutom skulle jag åka till Södertälje, och jag skulle inte vara inne i Södertälje utan i en skog en mil utanför och vara där i tolv månader.

Men det är en väldig skillnad mellan att inte vilja och att inte göra. Det var nämligen det som debatten efter Christina Malms uttalande handlade om. Vem är det som inte vill? Jag tycker att frågan är ganska ointressant om du vill eller inte vill. Frågan som är relevant är om du kommer när du blir kallad. Det gör nästan alla. Det är det som är försvarsvilja.

Jag ser med all tydlighet att Försvarsmakten har en resa framför sig för att anpassa sig till dagens förutsättningar. Tiden då man var en och samma arbetsgivare trogen livet ut är förbi. Jag förstår att Försvarsmakten är en verksamhet som skiljer sig från andra på väldigt många sätt. Men vi måste börja våga tänka nytt. Ordningen att det i realiteten bara finns en väg in och att det är när du är ungefär 20 år måste vi börja omvärdera.

I alla arbeten jag haft har bred arbetslivserfarenhet uppskattats. Diversitet ger annorlunda perspektiv och nya tankesätt och bygger förutsättningar för utveckling och innovation.

Herr talman! Jag har full respekt för att det behövs väldigt specifika kvaliteter för att leda ett förband i strid. Men på samma gång behövs det även för att säkerställa logistik, ekonomi, livsmedelsförsörjning och sjukvård.

Jag skulle välkomna om man omvärderar behovet av en officersutbildning för vissa av Försvarsmaktens befattningar. Det gäller inte stridande förband men väl alla de stödtjänster som Försvarsmakten är i behov av. Jag är helt övertygad om att vi måste börja tänka om. Stridande förband är en sak, men för att hålla igång dem krävs det så mycket mer.

Herr talman! På samma gång som Försvarsmakten just nu har ett skriande behov av befäl och personal för att ta sig an alla både nya och utökade uppgifter har vi också en försvarsindustri som skriker efter personal. Och de efterfrågar gärna exakt samma personal som Försvarsmakten.

Det ligger i allas vårt intresse att vi klarar båda uppgifterna. Därför vill jag skicka en uppmaning till både försvaret och industrin: Se på möjligheterna att låta personal gå fram och tillbaka, återigen för att bredda perspektiven! Man bör också se det som något positivt. Det kommer nämligen att ge alla parters personal bredare erfarenhet. Vi står just nu inför en mycket omvälvande period. Då måste vi tänka nytt för att kunna lösa både dagens och morgondagens utmaningar.

Herr talman! Jag vill som avslutning påminna om att Försvarsberedningens slutrapport kommer i morgon. Jag ser att flera av ledamöterna i den har kommit ut från sina sittningar för att vara med här i kammaren. Det är en slutrapport som kommer att ligga till grund för det kommande försvarsbeslutet.

Utan att veta några detaljer är jag ganska övertygad om att det kommer att komma förändringar på en mängd områden. Det i sig är skäl för att arbeta för att få en alltmer snabbrörlig försvarsmakt som kan ta sig an både dagens och morgondagens utmaningar.

(Applåder)