Herr talman! Jag kommer i denna debatt att några gånger säga som jag sa under förra årets diskussion vid ungefär samma tidpunkt. Mycket av det som behöver göras har nämligen inte gjorts; det skulle behövas. Jag håller – hör och häpna – med Lars Beckman om att detta är otroligt viktiga frågor, framför allt för framtiden, som vi kanske inte har tagit om hand på ett bra sätt i riksdagen och regeringen.

Som jag nämnde tidigare här i talarstolen står vi inför en kritisk punkt när det gäller vårt nationella vatten- och avloppsnät. Det är mellan 500 och 800 miljarder som står på spel. Hur ska vi hantera denna fråga?

Det är tydligt att lösningarna på dessa problem inte enbart kan falla på en enskild aktör. Detta är inte en fråga där enbart staten ska göra sitt utan också kommunerna, de enskilda och alla andra som jobbar med dessa frågor. Det handlar inte minst om de medborgargrupper som det finns fler och fler av runt om i landet. Vi måste diskutera hur vi ska utforma en hållbar finansieringsmodell.

I dag har jag inte något definitivt svar på den frågan eftersom det handlar om otroligt mycket pengar. Men jag är fast övertygad om att vi genom dialog och samarbete säkert kan hitta lösningar på problemet med finansiering och säkerställa att nödvändiga investeringar i vår vatteninfrastruktur görs. Vi behöver utforska alla möjliga vägar för en hållbar finansiering när det gäller det här problemet.

Men vi måste också se till att dessa investeringar i vårt land är rättvisa och att kostnaderna inte orättvist belastar de kommuner som redan är ekonomiskt utsatta. Hur ska vi lösa detta problem? Vi måste ta vårt ansvar att säkerställa att tillgången till rent vatten, en grundläggande mänsklig rättighet, inte blir en orättvis ekonomisk börda för våra medborgare.

Herr talman! En kritisk fråga som detta betänkande adresserar är hanteringen av våra riksintressen. När systemet för riksintressen ursprungligen etablerades var det med en tydlig ambition: att endast inkludera de mest unika och värdefulla områdena i vårt land, för att säkerställa att vi bevarar de absolut viktigaste resurserna för vår nationella välfärd och vårt nationella arv.

Boverket har tillsammans med andra berörda myndigheter genomfört en omfattande översyn av dessa riksintresseområden. Resultatet av denna översyn har varit upplysande men framför allt bekymmersamt. Det har gjorts försök att förtydliga och specificera kriterierna för vad som exakt definierar ett riksintresseområde. Trots dessa ansträngningar visar översynen att det fortfarande finns en signifikant diskrepans mellan nuvarande praxis och de ursprungliga intentionerna med riksintressesystemet.

Rapporten från översynen indikerar att samtliga deltagande myndigheter är överens om att en ytterligare översyn behöver göras. Det som är oroväckande är att fyra av fem av dessa myndigheter har konstaterat att deras nuvarande anspråk på riksintresse inte helt och hållet stämmer överens med de fastställda kriterierna. Detta är inte bara orimligt; det underminerar själva syftet med systemet och riskerar att försvaga skyddet av våra mest värdefulla områden.

Det är därför av största vikt att vi tar itu med dessa brister. Vi måste säkerställa att riksintressesystemet fungerar som det var tänkt: att skydda och värna de områden som är av grundläggande betydelse för vår nation, både nu och för framtida generationer.

Som jag nämnde förra året kräver hanteringen av områden av riksintresse en noggrann balansering. Vi måste se över antalet riksintressen för att ge plats för nya initiativ som kan stärka vårt samhälles ekonomiska och sociala struktur. Det är av yttersta vikt att vi finner en balans som både skyddar våra värdefulla resurser och främjar tillväxt och utveckling.

Herr talman! Som jag också betonade förra året spelar EU en allt större roll i att forma vår nationella politik, särskilt inom miljö och klimat. Tillsammans har EU:s medlemsländer tagit stora kliv framåt när det gäller vattenfrågor, särskilt genom införandet av ramdirektivet för vatten. Detta direktiv utmanar oss att uppnå god ekologisk och kemisk status i våra vattenmiljöer, en utmaning som Sverige står mitt i.

För oss socialdemokrater är det av yttersta vikt att säkerställa en trygg dricksvattenförsörjning för alla medborgare. Det är en fråga som blir alltmer kritisk i ljuset av klimatförändringar och potentiella kriser. Under vår tid vid makten tog vi krafttag för att förbättra vårt lands dricksvatten- och vattenförsörjning. Vi genomförde omfattande åtgärder för att bekämpa övergödning, vi introducerade nya tekniker för att minska läkemedelsrester i avloppsvatten och vi investerade i forskningsprogram som fokuserar på vatten. Dessa steg är viktiga, men de är bara början på en lång resa.

Herr talman! Det är tydligt att vårt arbete inte är färdigt. Fortsatta förbättringar av till exempel avloppsvattenreningen är nödvändiga för att minska utsläppen och övergödningen. Vi måste också ge våra dricksvattentäkter ett starkare lagligt skydd. Detta skydd är fundamentalt för att försäkra oss om att rent dricksvatten fortsätter att vara en tillgång för alla svenskar, nu och i framtiden.

Det är regeringens ansvar att initiera nödvändiga åtgärder för att möta dessa utmaningar. Som valda företrädare för folket är det vår plikt att stödja och driva på dessa initiativ. Därför uppmanar jag riksdagen att göra regeringen uppmärksam på att det behöver jobbas väldigt mycket med dessa åtgärder. Förstärk skyddet för våra vattentillgångar, och säkerställ att varje steg tas för att bevara och förbättra kvaliteten på vårt vatten!

Herr talman! Avslutningsvis är det vår plikt att agera beslutsamt och med vision. Vi måste gå vidare med en politik som är hållbar, rättvis och framtidsorienterad. Det är vår skyldighet inte bara mot nuvarande generation utan även mot framtida generationer.

Därför vill jag yrka bifall till reservation 2.