Fru talman! I slutet av förra året antog regeringen en ny reformagenda för biståndspolitiken. Den togs fram i slutna förhandlingar mellan Tidöpartierna utan tillräckliga möjligheter för oppositionen, myndigheter och berörda organisationer att yttra sig. Kontrasten mot den breda uppslutningen som präglade PGU:n är slående.

Listan på hur problematiskt framtagandet av regeringens reformagenda för biståndet har varit kan göras lång. Flera gånger har civilsamhället larmat om hur de inte har fått vara delaktiga i framtagandet av nya beslut och hur de inte ens får information om större förändringar i god tid för att ställa om sina verksamheter. Detta har försatt dem i en situation där de inte effektivt kan planera sin verksamhet.

Senast var i mars i år när Sida kom med besked om att alla avtal med strategiska partnerorganisationer, SPO:er, skulle sägas upp och inte få mer stöd efter årsskiftet. Det handlar om välkända organisationer som Kvinna till Kvinna, Rädda Barnen, Union to Union och Naturskyddsföreningen. Det är aktörer som med sin specialkompetens har sett till att jämställdhetsarbete, barns rättigheter, klimatanpassning och facklig organisering har främjats i världens allra mest utsatta länder och alltid i samråd med lokala partner.

Det slopade stödet till dessa organisationer bidrar till att över 2 000 avtal med olika lokala aktörer i världens allra fattigaste och mest utsatta länder nu behöver sägas upp. Det är ren galenskap att behandla upparbetad kompetens på detta sätt.

Civilsamhällesorganisationer vittnar om hur deras partner direkt påverkas av det nya regleringsbrevet till Sida. Tilliten som byggts upp mellan organisationer och lokalsamhällen förstörs när utlovade arbetsplaner inte kan garanteras. Det handlar om organisationer som kämpar med näbbar och klor för att hålla barn utanför våldsamma gäng eller skydda dem mot våldsamma mäns våld, som arbetar med rehabilitering och psykosocialt stöd till barn som varit med om svåra saker och som håller kurser i hur barn kan uppfostras utan våld. Flera av organisationerna riskerar att få stänga ned om stödet uteblir. Särskilt drabbas de små organisationerna, de som med svenska organisationers hjälp håller på att bygga upp verksamhet och strukturer så att de mot slutet av avtalsperioden ska kunna stå starkare.

Biståndsminister Johan Forssell säger att anledningen till att man vill avsluta finansieringen av de strategiska partnerorganisationerna är att man vill minska antalet transaktionsled. Det kan låta bra, men det man inte förstår är att partnerskapet med dessa organisationer är det effektiva sättet att arbeta på. De är specialister på sina områden, med upparbetade arbetssätt och nätverk i mottagarländerna. Om Sida ska ta över detta kommer den administrativa bördan hos myndigheten att öka markant och effektiviteten i stället att minska – tvärtemot vad regeringen säger sig vilja uppnå.

Fru talman! Reformagendan tappar fokus på global hållbar utveckling och de mest utsattas behov. I stället har fokus skiftat till att se bistånd som ett verktyg för att främja svenska intressen.

I grunden kan handel vara bra för utveckling och vara en viktig del av Sveriges internationella utvecklingssamarbete. Dock finns biståndet till för att hjälpa de mest behövande ur hunger, fattigdom och förtryck. Det finns inte till för att gynna svenska eller europeiska exportföretag.

Reformagendan använder biståndet för att främja den svenska ekonomin och för att understödja Sveriges alltmer restriktiva flyktingpolitik. I stället för att alla politikområden ska verka för en hållbar och rättvis värld, där ingen ska tvingas leva i fattigdom och förtryck, ska biståndet nu verka för andra svenska politikområdens mål. Det är ett skifte som illustreras genom reformagendans ledord om hållbar tillväxt som får ersätta global hållbar utveckling.

Skiftet är obegripligt och får förödande konsekvenser. Det är ett häpnadsväckande agerande av regeringen att använda biståndet för att prioritera svenska intressen framför att stärka fred och utveckling.

Do no harm-principen innebär att man förstår att bistånd och stöd kan bidra till att stärka fred och utveckling men att det samtidigt kan bidra till att förvärra en konflikt om det inte sköts på ett ansvarsfullt sätt. Nu gör regeringen precis detta: skada.

När biståndsminister Johan Forssell pratar om biståndet använder han oftare ord som svenska företag, handel, tillväxt och investeringar än ord som demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Det är en retorik som påminner om 1970-talet, då handel och investeringar lyftes fram som lösningen på att få Kina demokratiskt. Och biståndet skulle främja svensk export. Men Kina blev inte demokratiskt, och det exportfrämjande biståndet konstaterades vara ineffektiv fattigdomsbekämpning och förbjöds av OECD.

Nu vill regeringen damma av den gamla politiken och kalla den modern, trots att OECD i sin halvtidsöversyn av svenskt bistånd nyligen har varnat Sverige för att bistånd för främjande av svensk handel inte är effektivt.

Biståndsministern säger att de länder som han besöker vill ha handel i stället för bistånd. Men biståndsministern borde veta att ökad handel kan riskera att leda till att korrupta ledares makt och rikedom ökar och att det därför inte är så förvånande att dessa ledare efterfrågar detta i dialog med ministern.

Utvecklingsbistånd, däremot, når i stället kvinnoorganisationer och människorättsrörelser som vill utmana repressiva ledare och främja demokratibygge och välfärd från gräsrötterna och uppåt.

Fru talman! Vi stöttar Ukraina i deras kamp för frihet. Men det nödvändiga stödet till Ukraina får inte leda till att Sverige överger andra utsatta delar av världen. Det är tyvärr precis det som händer i dag. År 2024 avslutas stödet till Burkina Faso, Kambodja, Mali och Sydsudan, några av världens allra mest utsatta länder. Sydsudan ligger i botten på FN:s rankning över mänsklig utveckling, Human Development Index.

Det svenska utvecklingsbiståndet är inriktat på fredliga och inkluderande samhällen, försörjning och grundläggande samhällsservice. I både Sidas och civilsamhällets arbete finns det en stark tonvikt på jämställdhet. Arbetet för kvinnors och flickors rättigheter har gett resultat. Men framstegen riskerar att undermineras nu när Sverige drar sig ur.

Utvecklingsbiståndet till Sydsudan har gått från 434 miljoner kronor till 0 kronor på två år. Denna snabba avveckling görs trots att biståndet gör stor skillnad, trots att det inte finns andra länder som kliver in när Sverige lämnar och trots att landet är i en extremt känslig situation inför ett val senare i år.

Sverige finns kvar i Sydsudan med humanitärt stöd, men vi vet att humanitärt bistånd inte kan lösa grundläggande problem. Det behövs för akuta behov, men det är alltid dyrare än att förebygga katastrofer. För att förebygga att nya humanitära kriser uppstår behöver man arbeta långsiktigt och målmedvetet och låta olika former av bistånd samverka.

Fru talman! Världen behöver nu gemensamt hitta vägar till utveckling mot en värld som är mer jämlik, jämställd och hållbar. De globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030 och i Parisavtalet ska styra politiken, och Sverige ska fortsätta att vara en stark och pådrivande kraft för att nå dem. Det är mål som vi har satt upp tillsammans i världen och som vi alla måste öka ansträngningarna för att nå. Vi vill att Sverige återinför den feministiska utrikespolitiken.

Sverige ska fortsätta att i internationella sammanhang tydligt stå upp för kvinnors rätt till abort och försöka påverka de länder som har en abortlagstiftning som inte utgår från den gravidas rätt att bestämma över sin egen kropp. Det är också viktigt att biståndsmedel går till arbete för SRHR och till civilsamhällesorganisationer som försöker påverka situationen i sina egna länder. De krafterna ska ha vårt stöd.

Runt om i världen förföljs, trakasseras och diskrimineras människor enbart på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Diskriminering leder till att hbtqi-personer fängslas, torteras och mördas. I ett sjuttiotal länder är samkönade relationer helt förbjudna. Därför är Sveriges stöd till dem som arbetar med hbtqi-personers rättigheter avgörande för många organisationer. För att Sveriges insatser ska bli meningsfulla är det centralt att de projekt och program som genomförs planeras och följs upp i dialog med hbtqi-rörelsen i det berörda landet.

Fru talman! Klimatutsläppen måste minska. Alla länder måste ta ansvar för sin del, men vi vet också att det är det globala nord som historiskt stått och fortfarande står för de största utsläppen. Klimaträttvisa betyder att vi nu måste hjälpas åt. Målen når vi bara tillsammans.

Klimatet, miljöförstöringen, utrotningen av den biologiska mångfalden, pandemier, krig och konflikter är vår tids stora utmaningar. De är ofta globala och gränsöverskridande och kräver gemensamma ansträngningar för att stoppas. Genom klimatbiståndet stöttar vi utvecklingsländer i deras utveckling och deras genomförande av Parisavtalet.

Medan vi och övriga västländer byggt vårt välstånd på fossil grund kan inte de växande ekonomierna upprepa de misstagen. Klimatbiståndet måste därför öka. Storskalig finansiering av klimatåtgärder krävs för investeringar i både minskade utsläpp och mer klimatanpassning. Även utvecklingsländer måste ha möjlighet att bygga hållbara förnybara energisystem och anpassa sina samhällen efter det förändrade klimat vi redan ser.

Sveriges bistånd till klimat, miljö och biologisk mångfald måste öka. Barn och unga drabbas hårt av klimatförändringarna. Kommande generationer måste sättas i centrum för återhämtningen. Utfasning av fossil energi samt ökat stöd till förnybar energi, energieffektivisering och energidistribution måste fortsätta vara centrala utgångspunkter för Sveriges utvecklingssamarbete, inte minst med de multilaterala utvecklingsbankerna. Det svenska stödet genom miljö- och klimatfonderna är även fortsättningsvis centralt.

Fru talman! Sveriges långsiktiga internationella utvecklingssamarbete har som mål att lyfta människor ur fattigdom och förtryck. De neddragningar och förändringar som regeringen och Sida nu genomför drabbar just de människor som utvecklingssamarbetet finns till för att stötta.

Miljöpartiet vill i stället att svenska civilsamhällesorganisationers erfarenhet, expertis och roll ska värnas. Det är viktigt för att biståndet ska vara så effektivt som möjligt. Stödet för information och kommunikation måste också läggas tillbaka. Det behövs för att de svenska organisationerna ska kunna bedriva folkbildning och informationsinsatser om global utveckling i Sverige och kunna visa att en annan värld är möjlig – en som bygger på solidaritet och på tron att vi bäst skapar en bättre värld tillsammans.

Den här regeringens politik är raka motsatsen. Man vill främja svenska intressen på bekostnad av världens allra mest fattiga och utsatta. Man borde skämmas.

Med det yrkar jag bifall till reservation nummer 4.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ulrika Westerlund (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 2 maj.)