Fru talman! I det här betänkandet har vi en stor mängd motioner som hanterar arbetsmiljö och arbetstid. Samtidigt visar betänkandet att regeringen redan arbetar med frågorna och att en stor mängd processer är igång. De kommer under de närmaste åren till riksdagen för beslut. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Samhällsdebatten har de senaste månaderna fokuserat mycket på byggbranschen och den förfärliga olycksstatistik vi sett. Det som har hänt i byggbranschen och många andra branscher de senaste åren är helt oacceptabelt. När något får rättmätigt stor uppmärksamhet hamnar andra problem lätt i skymundan. Ingen ska förolyckas på arbetet, och ingen ska heller bli sjuk av sitt arbete.

I Arbetsmiljöverkets rapport Arbetsorsakade besvär 2022, som avser besvär av olika slag, till exempel fysiska och psykosomatiska besvär, anges att den vanligaste orsaken till besvär förutom olyckshändelser är för hög arbetsbelastning. Det är särskilt vanligt med besvär av denna sort hos kvinnor som är anställda i offentlig verksamhet inom kommun och region.

Detta är lätt att se med egna ögon. Arbetsbelastningen i den offentliga sektorn är ofta problematisk, och det är svårt att locka kompetens till yrkena, vilket skulle ge medarbetarna fler arbetskamrater. Inte sällan finns resurser för anställningar men arbetskraften saknas.

Jag vill uppmärksamma att det händer saker utanför kammaren, och jag vill lyfta fram det arbete som görs av våra regionala kollegor på sjukhus och vårdcentraler över hela landet. I Skåne, där jag tidigare varit verksam som politiker, har man fattat modiga beslut kring användandet av bemanningsföretag.

Fru talman! År 2020 hade Skånes Universitetssjukhus ett arbetssätt som innebar att ingen fick ta in hyrpersonal såvida det inte var obekväm arbetstid, för en mycket kort period och alla andra alternativ var provade. Detta gjorde att den totala kostnaden för bemanningsföretag var 2,5 procent, vilket är SKR:s definition av att man är hyrpersonalsoberoende.

Men sanningen är att andelen på enskilda vårdavdelningar var betydligt högre. När covidpandemin kom ändrades förutsättningarna. Helt plötsligt sa en del av bemanningsföretagen att de endast kunde bemanna vardagar, med följd att den ordinarie personalen fick arbeta längre pass, nätter och helger.

Att inhyrd personal nu ersätts med fast personal innebär på sikt en förbättring av arbetsmiljön. Att hyrstoppet dessutom har finansierat ett kraftigt höjt ob-tillägg torde uppskattas av alla som arbetar där.

Låt mig vara tydlig: Hyrpersonal vid en topp, vid sjukdom eller för att täcka arbetstider som är oattraktiva för befintlig personal är utmärkt. Men när andelen som väljer att jobba som bemanningspersonal ökar och den befintliga personalen är så fåtalig avstannar kompetensutvecklingen och kvalitetsarbetet, och trivseln på arbetsplatsen sjunker. Kort sagt: Arbetsmiljön försämras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmiljö och arbetstid

Färre fast anställda genererar arbetsmiljöproblem, som i sin tur genererar att fler väljer bemanningsföretag. Den nedåtgående spiralen accelererar, och det drabbar arbetsmiljön för de sjuksköterskor, undersköterskor och annan vårdpersonal som drar det stora lasset. Därför krävs det att någon är modig nog att sätta ned foten.

Den här typen av åtgärder är viktiga, men under omställningen är det tufft. Man tvingas dra ned på vårdplatser. Man tvingas öka utlokaliseringen av patienter och komplettera med mobila team.

Jag hoppas att Arbetsmiljöverket ser den långsiktiga nyttan med arbetet och att man inte kommer med sanktionsavgifter under omställningsarbetet. Jag hoppas också att fackförbund och arbetsgivare kan gå arm i arm, så att man får resultat så snabbt som möjligt. Målet är jag övertygad om att man delar, men just nu är det en skumpig väg där fackföreningarna är oroliga för det dagliga arbetet. I Skåne har man börjat fastanställa sjuksköterskor igen, men det behövs fler. De och alla andra vårdarbetare ska ha möjlighet till kompetensutveckling, karriär och vettiga arbetsförhållanden.

Nu gäller det att hålla i och hålla ut.

Sist i anförandet vill jag lyfta debatten om generell arbetstidsförkortning. Jag vill förtydliga att Liberalerna inte har något gemensamt beslut ännu. Detta är inget som vi har haft uppe och diskuterat på landsmöten eller dylikt, men diskussionerna pågår givetvis i korridorerna.

Jag kan konstatera att det inte är någon liberal tanke att vi måste jobba åtta timmar om dagen - tvärtom är det väldigt liberalt om man får mer tid att själv förfoga över. Däremot är det liberalt att man kan försörja sig själv, att man är en del av samhällsbyggnaden och att man är en del av arbetslinjen för vår gemensamma välfärd. Samtidigt står vi inför stora förändringar på arbetsmarknaden på grund av AI eller vad som kommer utöver AI, när den sjunker, och vad det kommer att innebära för vår produktivitet.

Med det sagt är det svårt att se att vi inom en överskådlig framtid har möjlighet att generellt dra ned arbetstiden med eller utan bibehållen lön.

I dag sker överenskommelser mellan parterna, och många yrkeskategorier har ett heltidsmått som är lägre än 40 timmar. Samtidigt kommer överenskommelser mellan parterna att innebära att det blir olika möjligheter till flexibel arbetstid mellan olika arbeten och olika yrkeskategorier. I många välfärdsyrken kan man inte jobba hemifrån någon dag i veckan eller stämpla ut tidigare. När det gäller yrken där arbetstiden är mer oflexibel måste vi diskutera vad som kan göras för att man ska välja den typen av karriär.

Vilka kvaliteter ska kompensera för en stelbenthet i fråga om arbetstiden? Kanske skulle man se över arbetstiden just för dessa yrken i framtiden. När det gäller omsorgsyrkena vet vi att vi står inför ett gigantiskt arbetskraftsbehov. Vi måste både bli fler och ändra arbetssätt för att möta framtiden. Om vi inte gör detta kommer färre att välja patient- och medborgarnära yrken, och det blir allt svårare att rekrytera till vård- och lärarutbildningar. Den utvecklingen är jag övertygad om att vi alla vill förhindra.