Herr talman! Jag tänkte ta upp frågan om livsinkomster, som jag berörde i mitt tidigare anförande. Interpellanten nämnde att Sverige ligger långt fram i jämställdhetsarbetet. Och det är korrekt inom vissa områden. Men när vi tittar just på livsinkomsterna och tittar på alla delar av den ekonomiska jämställdheten har Sverige en stor läxa att göra. Vi ser nämligen att den ekonomiska ojämställdheten börjar redan i blöjåldern. Det finns forskning som visar att föräldrar sparar mer pengar till sina söner än till sina döttrar. Redan där påbörjas den ekonomiska ojämställdheten. Sedan följer denna ojämställdhet med genom livet. Vi pratar, som sagt, om löneskillnader här, men vi måste också se att alla inte är löntagare i vårt land.

Självklart ska även kvinnor kunna driva företag på samma villkor som män. Här har vi en situation i dag där mindre än 1 procent av riskkapitalet går till företag som ägs av kvinnor. Sett i en internationell kontext kan jag säga att jag skäms. Om vi tittar på statistik i Sverige över företag som har minst en anställd och tittar på hur stor andel av dessa företag som drivs av kvinnor ser vi att vi placerar oss näst sämst i EU, efter Malta. Det är, herr talman, inte acceptabelt att vi i Sverige, som har en självbild av att vara så bra på jämställdhet, är så dåliga i denna del av den ekonomiska jämställdheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För mig visar detta att vi har tittat för smalt på frågan om ekonomisk jämställdhet. Självklart ska vi prata om löneskillnader - vi ska inte sluta att göra det - men vi måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt och se att vi måste göra särskilda satsningar just på andra delar av den ekonomiska jämställdheten där vi är pinsamt dåliga i Sverige.

Från regeringens sida har vi gett Tillväxtverket ett uppdrag att se över vilka åtgärder vi kan vidta för att främja kvinnors företagande eftersom vi ser att det är en viktig frihetsreform för kvinnor och den ekonomiska jämställdheten, som vi behöver ta på allvar.

Vi behöver också såklart adressera och hantera de trender som vi ser. Den hemmafrutrend som vi ser växa sig starkare nämndes, den som vissa kallar en soft girl-trend. Det är klart att varje människa ska få göra sina livsval, och det ska inte regeringen lägga sig i. Men om vi skiftar fokus och pratar om livsinkomster kan vi sätta lampan på vilka konsekvenser denna typ av beslut får för människor. När man fattar beslut om hur man vill leva sitt liv ska man därför göra det på ett informerat sätt, så att man vet hur det exempelvis påverkar pensionen om man väljer att leva som hemmafru och hur det påverkar möjligheterna att lämna den relation som man lever i om man inte längre vill vara kvar i den, vilket i princip är omöjligt om man är ekonomiskt beroende av förövaren.

Det är detta helhetsgrepp vi behöver ta om jämställdhetspolitiken - se alla delar av livsinkomsterna och också bedriva ett omfattande informationsarbete, så att människor i vårt land kan fatta informerade beslut om sin livsekonomi.