Fru talman! Jag kan inte förstå hur det kan vara effektivt att säga upp ingångna avtal, som Sida nu har gjort, med en lång rad civilsamhällesorganisationer vars stöd till stor del går till kvinnorättsorganisationer runt om i världen och på det sättet skapa stor oro i både Sverige och mottagarlandet. Jag kan inte se hur det är effektivt. Mycket av det här biståndet har ju varit otroligt bra och framgångsrikt och uppskattat.

Jag får heller inget tydligt svar, tycker jag, på om jämställdheten ska integreras i alla områden vad gäller biståndet.

Vi ser ju nu att jämställdheten är på tillbakagång globalt. Då krävs det att Sverige står upp för kvinnors och flickors rättigheter på allvar och på riktigt, inte bara med ord. Det är svårt att se det när regeringen inte har någon tydlig struktur för jämställdhetsarbete och det saknas tydliga riktlinjer i reformagendan för hur jämställdhetsarbetet ska genomsyra all biståndsverksamhet.

Det är också svårt att tro på regeringens tal om att svenskt bistånd ska vara en tydlig kraft för jämställdhet och att fokus ska vara på att främja kvinnors och flickors möjlighet att fritt bestämma över sina liv och kroppar och att stärka kvinnors och flickors ekonomiska egenmakt när man inte tillför några ekonomiska medel till jämställdhetsarbetet utan i stället skär ned på stödet - det är faktiskt det som händer - till viktiga organisationer och strategier som har jämställdhet som fokus.

För att svenskt bistånd på allvar ska bidra till jämställdhet i världen krävs mer än ord på ett papper. Det krävs ett aktivt arbete, konkreta strategier och planer, tillräckliga medel, långsiktighet och framför allt politisk vilja.

Återigen: Var är konsekvensanalyserna? Och kommer statsrådet att ta initiativ till en plan för hur jämställdhetsperspektivet ska integreras inom alla delar av bistånds- och utrikespolitiken?