Fru talman! Vi bryter nu ny mark med omläggningen av den svenska biståndspolitiken. Den har ju fått mycket kritik för att den varit för spretig, för att det varit för många mål, för att det varit för lite insyn och för att transparensen har sjunkit.

Vi ska komma ihåg en sak: Ytterst är det här skattepengar från svenska skattebetalare, som varje år lägger 56 miljarder kronor på det här området. De har rätt till insyn och transparens.

Det handlar också om ett ansvar mot mottagarländerna. De ska veta att vårt bistånd alltid används på mest effektiva sätt.

En del i det arbetet är att minska det stora antal mål som har funnits. I ett läge där allting är prioriterat och Sverige ska göra allting med massor av mål i alla länder samtidigt - lite förenklat men ungefär så - kan man ställa sig frågan: Vad är egentligen det svenska mervärdet?

Vi har en annan syn på biståndet. Vi vill att det ska vara någonting där vi kan skapa tydliga mervärden och bidra med någonting som är unikt, som vi är väldigt duktiga på. Ytterst måste vi alltid ställa oss frågan hur vi ser till att använda biståndet mest effektivt.

I det ingår till exempel att om organisationer uppvisar dåliga resultat, inte lyssnar på svenska prioriteringar och inte är intresserade av att arbeta tillsammans med oss, ja, då kan det hända att biståndsmedel kommer att flyttas till andra organisationer som är mer effektiva.

UN Women är ett sådant exempel. Det är en organisation som fått mycket kritik för just ineffektivitet. Hanteringen av terroristorganisationen Hamas attack på Israel och den ovilja att fördöma det som fanns hos UN Women under lång tid talar såklart inte heller till organisationens fördel.

Vi måste hela tiden som en ansvarstagande biståndsgivare - för med ett stort bistånd kommer också stort ansvarstagande - ställa oss frågan hur vi använder medlen på mest effektiva sätt.

Jag vill också bara nämna frågan om vad som ska gynna vem. Jag vill bara uppmana Lotta Johnsson Fornarve att läsa vår reformagenda, för den allra första meningen i den svarar på den fråga som ställdes här och tydliggör att själva idén med att ha ett bistånd är att hjälpa mottagarländerna. Annars hade man aldrig ens kommit på idén att lägga 56 miljarder kronor på bistånd. Hade det bara handlat om att gynna svenska företag hade man väl satsat på någon forskningsproposition eller sänkt skatten eller någonting sådant. Det är tydligt och klart där.

Kanske till skillnad från den politik som Vänsterpartiet står för ser jag att bistånd och handel hänger ihop. Jag ser att vi kan skapa mervärden genom samarbeten. Om det är så att svenska företag kan hjälpa till i till exempel det viktiga hälsoarbetet eller arbetet med grön omställning och det kan gynna också Sverige och svensk innovation, svenskt entreprenörskap och svenska arbetstillfällen, då tänker jag inte be om ursäkt för det.

Jag är förvånad över hur känslig den här frågan är. Sverige har ju arbetat så här under många år kopplat till de multilaterala utvecklingsbankerna. Där har jag aldrig hört någon kritik. Men just när man talar om att kanske också svenska företag ska kunna ta del här blir det väldigt känsligt. Jag har tappat räkningen på hur många frågor jag fått om detta. Det är någonting som skaver här.

Jag kan avslutningsvis berätta att SRHR-frågorna är högt prioriterade av regeringen. De präglade mycket av mitt besök i Liberia förra sommaren. De hade också en stor del i resan till Bangladesh för några veckor sedan. Om några veckor kommer jag också att resa till Demokratiska republiken Kongo i Afrika, där det här kommer att prägla mycket av vårt program.