Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. I svaret har statsrådet redogjort för vad som står i lagen och i Socialstyrelsens instruktion och för hur Rättsliga rådet är uppbyggt och fungerar rent formellt. Men det som föranledde min fråga var givetvis inte de formella kriterierna utan en oro för hur rådet arbetar i praktiken och de konsekvenser detta arbetssätt kan ha för de kvinnor som behöver abort i andra trimestern. Denna information är mycket mer svårtillgänglig, för att inte säga icke-existerande. Det var alltså anledningen till frågan.

Jag tolkar svaret som att inga åtgärder är planerade vad gäller utvärdering av vare sig Rättsliga rådets rutiner eller rådets uppdrag, det vill säga den mer principiella frågan om det över huvud taget är Rättsliga rådet som ska vara den instans som ska avgöra när och på vilka grunder kvinnor får göra abort efter den 18:e graviditetsveckan. Därför vill jag inleda diskussionen med att konkretisera min oro och ge några fördjupade exempel på utmaningar som är kopplade till Rättsliga rådets arbetssätt och utformning.

Andelen avslag för aborter i andra trimestern av sociala skäl har ökat drastiskt; det har skett en dubblering sedan 2019. Men det finns ingen officiell förklaring till denna ökning, och Rättsliga rådet har självt inte kunnat besvara vad den beror på. Uppenbarligen har praxis förändrats, men det finns ingen information om hur detta har gått till eller vari förändringen består. Denna drastiska ökning av avslag utan att lagen eller något annat regelverk har ändrats ger i sig själv skäl att undra över rättssäkerheten i handläggningen.

Situationen förvärras av att diskussionerna i Rättsliga rådet inte dokumenteras. Mötesprotokoll saknas. Det är alltså omöjligt för personer utanför rådet att följa utvecklingen av praxis. Vad det rent konkret innebär för en abortsökande kvinna är att hon inte kan förutse vilket beslut Rättsliga rådet kommer att ta i hennes fall.

Enligt abortlagen är det om synnerliga skäl föreligger som abort efter den 18:e graviditetsveckan ska beviljas. Men det framgår inte av vare sig lagtext, förarbeten eller någon myndighetsinstruktion vari synnerliga skäl består. Det är alltså praxis som har kommit att ge begreppet synnerliga skäl ett innehåll. Men denna praxis finns inte dokumenterad. När praxis ändras motiveras det inte särskilt. Diskussionerna i rådet, där praxis utvecklas, nedtecknas inte.

Underlaget till ett beslut består enbart av ett läkarintyg och ett kuratorsintyg, det vill säga en medicinsk och en psykosocial utredning. Rådet ber aldrig om kompletterande information, även om intygen brister i kvalitet. Besluten är alltså helt avhängiga av att det är fullgoda skriftliga intyg som presenteras, vilket ofta inte är fallet. Särskilt kuratorsintygen, som är helt centrala för att abort av sociala skäl ska beviljas, är av mycket skiftande kvalitet.

Besluten förbereds i förväg och motiveras inte särskilt. Den kvinna som får avslag på sin ansökan får inte en motivering till att just hennes omständigheter inte utgör synnerliga skäl. Om hon vill ansöka igen kan hon alltså inte i sin nya ansökan bemöta det som utgjort grunden för Rättsliga rådets beslut eller argumentera för att just hennes omständigheter bör utgöra synnerliga skäl.

En grundläggande rättssäkerhetsprincip i en rättsstat är att en individ ska kunna förstå lagen, kriterierna för dess tillämpning och konsekvenserna av sitt handlande. Den här principen menar jag inte upprätthålls i denna fråga.

Min fråga är igen: Menar statsrådet att situationen är oproblematisk?