Fru talman! Efter att ha hört samtliga partier här i talarstolen blir det ändå tydligt att ingen vill se barn dö av vare sig terroristattacker, bomber eller svält. Ingen vill se samhällen jämnas med marken eller mammor begrava sina familjer. Ingen vill se sjukhus och infrastruktur bombas.

Ingen vill se krig. Men ändå gör vi det. Vi ser krig, vi ser folkrättsbrott och vi ser en omvärld som står handfallen, som inte klarar av att rädda liv.

Orden i den här kammaren räddar inte heller några liv, och de bygger inte upp några samhällen. Men det gör svenskt bistånd och utvecklingssamarbete. Vi vill påpeka att regeringen måste göra mer. Efter att i början av den här upptrappade konflikten ha minst sagt släpat fötterna efter sig, pausat bistånd och inte röstat för vapenvila i FN får det väl ses som ett framsteg att regeringen nu ändå agerar i rätt riktning.

Men det måste göras mer. FN bönar om mer pengar men också om att alla parter och stater ska se till att det humanitära stödet når fram och in till de behövande i Gaza. Här måste Sverige vara tydligare i pressen på Israels regering.

I stället för att minska och prioritera ned det långsiktiga biståndet borde regeringen öka det så att det finns stöd för de organisationer som verkar för att mildra effekterna av konflikten och att återuppbygga Palestina efteråt. Människorätts- och fredsorganisationer i både Israel och Palestina har en viktig roll i detta, och fria medier och organisationer som arbetar med utbildning, sjukvård och annat är förstås centrala aktörer.

Jag uppmanar regeringen att tänka om och prioritera upp det humanitära och långsiktiga biståndet till Palestina, också med en egen strategi.

Jag avslutar med att tacka för debatten. Jag hoppas att regeringen tar intryck av den och är villig att göra mer, inte mindre, för Palestina.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).