Fru talman! Först av allt vill jag säga några ord om diskussionen om UNRWA. Vi ska komma ihåg att det rörde sig om anklagelser från Israels sida mot UNRWA, som än så länge är obekräftade.

Även om de anklagelserna skulle vara riktiga, att en handfull individer från UNRWA på något sätt skulle vara inblandade i terrorattacken, är det de individerna som man ska straffa. Man kan inte straffa hela organisationen.

Man kan framför allt inte helt lamslå en organisation som är helt avgörande för att få ut förnödenheter till en svältande befolkning. Man kan inte låta det gå så långt som att svälta ut barn i väntan på att man ska utreda anklagelser. Det är helt fel väg att gå. Så kan man inte behandla en stor och lidande befolkning.

Det var här som regeringen gick fel. Det är märkligt att det skulle behöva gå så långt att barn skulle börja svälta ihjäl. Så var det faktiskt. Rädda Barnen larmade samma vecka som regeringen till slut backade. Barn skulle börja svälta ihjäl innan regeringen backade. Men det gjorde man till slut. Det är gott så.

Nu går man vidare. Det vi ser är att regeringen sänker ambitionerna ytterligare när det gäller bistånd och stöd till Palestina. Jag har pekat på att den har lagt ned den särskilda utvecklingsstrategin för Palestina i ett läge när man behöver mer stöd och hjälp än någonsin, och man kommer att behöva det i decennier framåt.

Det kommer att ta många år att bygga upp Gaza igen. Än så länge finns det ingen plan för det. Men sedan måste man också stärka självstyret på Västbanken, om man över huvud taget ska tala om en tvåstatslösning.

Jag har ställt frågan till statsrådet i dag om varför man sänker prioriteringen för det långsiktiga biståndet. Jag upplever att jag inte har fått något som helst svar. Det är mycket olyckligt.