Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag kan konstatera att det för närvarande inte finns något svar på om 3R-center kommer att få fortsatt finansiering. De kommer inte heller att få tillbaka den finansiering de en gång hade, vilket i sig innebär att den svenska regeringen prioriterar försöksdjursfrågan så pass lite att man är villig att låta kompetensen i 3R-centret försvinna.

Regeringen är också villig att göra ett avbrott i ett arbete som redan är försenat, med konsekvenser som kommer att göra det svårt att kunna återuppta arbetet. Det kommer att leda till att Sverige som land hamnar ännu längre bort från att ta ansvar för att minska djurförsöken.

Jag tror att regeringen har glömt, eller tror att vi har glömt, varför vi gör det här. I dag är vi inte i en position där vi kan ta bort djurförsöken i ett nafs, men det måste verkligen vara vårt mål. Det är svårt att tänka sig, men redan från start var det här ett feltänk. Om man väljer att fantisera lite kan man ibland undra hur avancerade våra analysmetoder egentligen hade varit om vi redan från början hade sett andra djur som levande varelser som har rätt till ett värdigt liv.

Jag tror att regeringen gör ett misstag när man nedprioriterar detta. Vi som snarare vill se ett mer omfattande arbete har ett ganska stort stöd hos folket i frågan.

Jag brukar inte ta upp personliga exempel, men i det här fallet tänker jag göra det. Jag hade en hund, en beagle. Lisa hette hon - en stolt, bestämd och lite skygg dam. När hon föddes fick hon namnet Icca av avelsföretaget där hon växte upp. Hennes uppgift blev att avla valpar till djurförsök, fram till dess att företaget bestämde sig för att flytta verksamheten utanför Sverige.

Jag fick möjligheten att adoptera Lisa eftersom jag jobbade i ett företag som använde sig av detta företags tjänster. När jag hämtade henne var jag ingen engagerad djurvän. Jag tyckte synd om djuren, men inte så mycket mer än så. Så var det tills jag kom till företaget där Lisa levde. Lisa, eller Icca som hon hette, hade aldrig fått kallas för sitt namn, för företaget var mån om att personalen inte skulle bygga en relation till henne eller till de andra avelshundarna. Hon kallades för en siffra i stället. Ingen hade någonsin lekt med henne - återigen för att personalen inte skulle bygga en relation till henne. Hon levde i ett litet utrymme av betong och galler, och en gång om dagen släppte de ut henne och resten av avelshundarna i ett utrymme som fanns mellan två murar med taggtråd som omringade anläggningen.

Ett sista farväl från företaget till Lisa innan hon lämnades över till mig var att de kastrerade henne. Jag vet inte hur många valpar hon födde till djurförsöksindustrin, men jag vet att hon aldrig fick behålla dem och att de inte lever i dag. Det här är inte värdigt ett modernt samhälle, och vi behöver förändra detta så snart som möjligt.