Fru talman! Inledningsvis ska jag säga att vi har ett antal reservationer i betänkandet men yrkar bifall enbart till reservation 1, som handlar om det brottsförebyggande perspektivet.

När jag har gjort detta ska jag tacka Louise Meijer och Moderaterna för att man faktiskt lyfte upp mäns våld mot kvinnor. Det är inte en dag för tidigt, kan jag tycka. Men det är väldigt glädjande att ni tydligt deklarerar att ni tänker se lika allvarligt på mäns våld mot kvinnor som på brottsligheten mellan kriminella. Tack ska du ha, Louise!

Polismyndigheten är landets största myndighet, och den befinner sig mitt i det politiska samtalets centrum och i nyhetsflödet. Man har i vissa avseenden helt unika befogenheter med det ansvar som följer därav. Det är vårt viktigaste redskap - det måste vi säga - för att hantera situationen där vårt land kanske är som allra mest trasigt. Det handlar om de omfattande konsekvenser som den organiserade brottsligheten för med sig för vårt samhälle.

Men med starkare mandat följer också unika resurstillskott, som man har haft det senaste decenniet. Då blir det faktiskt också ökade förväntningar. Det måste man vänta sig. Det handlar om att kunna se att man har väldigt tydliga tendenser till ökad uppklaring, inte minst i Stockholms- och Uppsalaområdet, även om de siffrorna naturligtvis behöver vändas och vridas på. Och vi förväntar oss i ännu större omfattning att man allokerar resurser till lokalpolisområdena och till det brottsförebyggande och förtroendeskapande arbete som finns där. De ska helst vara fredade också. Vi har sett historiskt att de inte har varit det.

I Stockholm har man, enligt en rapport, slagit ut tio öppna drogscener. Det finns drygt 50 drogscener kvar. Förväntan från oss i politiken måste vara att de också ska bort. Inget annat är gott nog, även om det finns internationella studier som visar att det på kort sikt kan leda till ökat våld i området när man slår ut drogscenerna. Det är helt enkelt också så att forskningen visar att det finns en oproportionerligt stor andel våldsbrottslighet i anknytning till dessa öppna drogscener. Det är också där i huvudsak som nyrekrytering till gängen sker. Därför är detta naturligtvis väldigt viktigt. Men det är också viktigt eftersom laglydiga medborgare passerar dessa drogscener dagligdags på väg till skolan, arbetsplatsen eller affären på stadsdelstorget. Det här måste bort, helt enkelt. Det är en reell otrygghet, inte bara en känsla.

Målet måste vara att det i vårt land inte ska finnas en enda bestående plats där bruk och försäljning av narkotika sker öppet. Gängen må ändra modus efter det här, såklart. Det kan vara så att man låter Postnord sköta leverans av narkotika eller att man levererar till kundens dörr med sådana här apparater som man åker omkring med på gatorna. Så kan det vara. Vi är inte naiva i det avseendet.

Man har också sett hur de gängkriminella breddar sin verksamhet. De går in i överprivatiserade välfärdssektorer eller underkontrollerade privata tjänstesektorer. De plöjer ned pengar i andra verksamheter för att tvätta dem vita.

Men de öppna drogscenerna måste också slås ut av moraliska skäl. Vi kan inte ha ett samhälle som visar sig svagare än gängen. Detta måste ske tillsammans och i samverkan - med kameror och med polisiär närvaro men också med fysisk ombyggnation och kommunala insatser. Det ska rullas ut meningsfulla kultur- och fritidsaktiviteter. Nu är vi inne på väldigt känslig materia i den svenska politiken för närvarande.

Det ska byggas fler fritidsgårdar i vårt land, inte färre. Det ska vara mer simundervisning och mindre gromning in i gäng. Ungar i dessa områden ska ha saft och bullar, kamrater. De ska ha saft och bullar - för att appropriera ett av högerns favoritbegrepp. Det ska barn ha. De ska inte ha gängkarriär och vapenviftande. Vi ska komma ihåg att det trots allt är barn det handlar om och ingenting annat.

Vi socialdemokrater kan inte se att det är en glädjeprognos att vi enligt viss statistik i framtiden kommer att ha Europas största fängelsepopulation strax efter Turkiet. Det är ingenting annat än ett groteskt misslyckande för vårt samhälle. Så måste det ses.

Vi socialdemokrater gick till val med ett annat perspektiv. Varje krona som satsades på de repressiva områdena skulle också satsas på det brottsförebyggande arbetet, på lärare, socialsekreterare, fritidspedagoger och andra som stöttar och hjälper barn att inte komma in i dessa gäng.

Denna resa kommer inte att vara lätt, och den kommer inte att kunna styras från denna kammare eller från polishögkvarteret på Kungsholmen. Detta är något som vi behöver göra tillsammans med medborgarna, och då är förtroendet för polismakten en central faktor.

Vi har under en lång tid varit väldigt bekymrade över att mångfalden inom polisen inte ökar i den omfattning som man kan förvänta sig när det gäller att ha en polis som är representativ för befolkningen som helhet. Det gäller i synnerhet när vi till exempel har de här förslagen om visitationszoner.

Det finns en kriminolog som heter Mulinari, som har studerat förtroendet för polisen. Han pekar på en ganska intressant paradox. Den grupp som har lägst förtroende för polisen är den som har störst risk att utsättas för brott och som därmed också har störst behov av att skyddas av just polis. Det är en grupp som enligt honom är överkontrollerad och underbeskyddad på samma gång.

Några av oss har varit i USA med utskottet och skaffat oss lite nya perspektiv på brottsbekämpningen. Det är ett land som naturligtvis har ett mångfaldigt större problem än vi när det gäller gängkriminalitet. Evidensbaserade metoder har utarbetats under lång tid, och erfarenheterna är mångåriga och skarpa. Ett sådant förslag som vi kan ta med oss och som vi lär återkomma till handlar om RICO-lagstiftning, som har visat sig vara synnerligen effektiv i till exempel New Jersey och på andra ställen.

Nästan alla politiker som håller på med rättsfrågor tittar sig storögt blinda på nolltoleransen i New York som man drog igång för nästan 30 år sedan på olika plan. Men man har konstigt nog missat det som kanske är nyckeln till att man lyckades i New York, nämligen ett lokalt förankrat och vetenskapligt grundat brottspreventivt system. Det handlar alltså om att vända på kuttingen. I stället för att räkna pinnar och ha fokus på att lagföra, bura in och ha spektakulära polisinsatser har man fokus på bra utvärdering, ansvarsutkrävande av polischefer och att jobba socialpreventivt. Naturligtvis handlar det också om att upprätthålla lag och ordning på gator och torg. Där har vi mycket att lära.

Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja deklarera så där lite högtidligt som man gör att vi socialdemokrater inte tar lättvindigt på kampen mot gängbrottsligheten. Vi kommer aldrig att ge upp! Vi är inte heller gäster i de områden som kanske är hårdast drabbade. Där befinner sig våra starkaste väljargrupper. Där jobbar våra S-föreningar dagligdags med möten och samtal. Många av oss, inklusive jag själv, är barn av dessa områden. Vi kommer inte att släppa taget eller falla in i stigmatiserande och onyanserade perspektiv som målas upp kring de här områdena.

Nu tar jag till hårda ord, men jag är helt övertygad om att vi kommer att se tillbaka på den tid vi befinner oss i med viss skam, dels över misslyckandet när det gäller att skapa säkerhet och framtidstro, dels för att vi tillät gängen att växa sig så starka. Vi har inte heller gjort rätt saker här i kammaren eller i regering. Vi har inte orkat se hela lösningen. Det har varit ett för starkt fokus på det repressiva och för lite fokus på att förhindra nyrekrytering till gängen. Vi har inte hittat rätt balanspunkt i avvägningen mellan rättsstatliga principer och effektivitet i rättskedjan. Vi politiker har hellre gjort utspel och haft pressträffar i stället för att se till att det kommer blocköverskridande överenskommelser på plats inför denna stora utmaning.

Detta kommer vi att skämmas över. Framför allt kommer vi att skämmas över att vi tillät ett djupt segregerat och ojämlikt samhälle växa fram. Där och ingen annanstans har vi skammens ursprung.

(Applåder)