Fru talman! I den högskolepolitiska debatten pratar vi ibland om kunskapsnationen Sverige och ibland om ingenjörslandet Sverige. Ibland kallar vi oss för en framstående forskningsnation, men i dag tänkte jag prata om bildningslandet Sverige.

Det handlar om kunskapssökande som grundar sig på nyfikenhet och intresse - det man gör inte för att man måste utan för att man vill, för att man inte kan låta bli. Det är kunskap som man söker för sin egen skull men som, när man väl har den, också bidrar till ett starkare samhälle - till det som också är bildningslandet Sverige.

Tro mig, i bildningslandet Sverige utbildas lärare, ingenjörer, konstnärer, måltidskreatörer, sjuksköterskor, läkare och faktiskt också hund- och kattveterinärer, apputvecklare och alla möjliga yrkesgrupper som vi vet behövs. Några tror vi kommer att behövas ett tag till, men det är lite osäkert. Vi utbildar också för yrken som vi inte har någon aning om än och som vi inte vet om de kommer att finnas eller vad de kommer att innebära. Man kan inte bygga ett bildningsland med ingenjörer allena.

I dag har vi haft en forskningsförmiddag här i riksdagen där utskotten har fördjupat sig i forskning med fokus på artificiell intelligens och dess möjligheter och begränsningar. Det står klart att det behövs bred kunskap. Det handlar inte bara om matematiker, datologer och ingenjörer, utan det handlar om ett kunskapslyft för hela landet, här och nu, från barn och elever till lärare, forskare, yrkesverksamma, medelålders och äldre. Alla behöver höja sin kunskapsnivå när det gäller AI.

Här kommer bland annat lärosätenas uppdrag att främja det livslånga lärandet in, och vi behöver stärka möjligheterna att återkomma till utbildning och forskning i olika delar av livet. Ja, vi behöver bilda oss för att hantera AI i hela vårt samhälle.

Jag kan avslöja att jag faktiskt gjorde slag i saken direkt. Ni vet hur det är när man har tillgång till skärmar när man sitter på föreläsningar. Det visade sig att man enkelt kunde söka till kursen Grunderna i AI vid Linköpings universitet, så det gjorde jag.

Eftersom den högskolepolitiska debatten nu går i ganska kraftiga vågor när det gäller fristående sommarkurser på distans avslöjar jag helt enkelt att den är helt på distans. Man träffas aldrig och är aldrig på lärosätet. Studietakten är 10 procent av heltid, och kursen kan läsas på både svenska och engelska. Jag kanske inte behöver lämna hängmattan - jag tycker att det låter helt fantastiskt.

Jag förutsätter att kursen inte är hobbyartad. Den ges på ett vetenskapligt lärosäte och har vetenskaplig grund. Det här var kanske lite skämtsamt, men nu vill jag glida över på lite allvarligare frågeställningar kring akademisk frihet.

Fru talman! Vi som är intresserade av högre utbildning, forskning och akademisk frihet vet att en stark och levande demokrati bygger på grundläggande principer om fri akademi, fria domstolar, fri press och fri kultur.

Vi vet också att det är en fri akademi, med starkt skydd från detaljstyrning från regeringar, som kan ta ansvar för att producera utbildningar som studenter vill gå och som samhället behöver. Jag vill understryka att det är i den ordningen som uppdragen står i regleringsbrevet - "studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov".

Förtroendet mellan regering och akademi har fått sig några törnar det senaste året, efter plötsliga ändringar av styrelsernas mandattider och plötsligt indragna forskningspengar som redan var utdelade till Sida, till exempel. Nu pekar regeringen, med utbildningsministern i spetsen, med hela handen: Teknik och naturvetenskap prioriteras - fast man drar undan lite pengar - och humaniora och folkbildning får ställa sig i skamvrån. Studenters organisering prioriterar man bort på sikt.

Det är en snäv syn på bildning, på studenternas mål och på samhällets behov av högre utbildning. Detta är också ett skadat förtroende som behöver byggas upp, och jag hade förväntat mig att regeringen skulle göra mer för att läka den skada som har uppstått det senaste året.

Jag hör också ett klart och tydligt budskap: Lärosäten som Restaurang och hotellhögskolan i Grythyttan borde släppa sommelierkurserna om dryckeskunskap, och Umeå universitets kurser i ölkunskap är i regeringens ögon kanske inte lika mycket värda som låt säga en kurs om grunderna i AI. Detta hör jag trots att vi marknadsför Sverige som ett måltidsland att turista i, trots att bryggerier växer fram överallt och trots att besöksnäringen precis som alla andra branscher skriker efter folk.

Vi söker ju den hållbara, riktigt goda måltiden för att kunna ställa om, och vi söker de upplevelser som gör att många vill komma till Sverige. Det här kräver mer än hobbykunskap. Det kräver expertkunskap, forskning och arbetskraft med relevant utbildning på olika nivåer, och det kräver att man kan utbilda sig hela livet.

Det är lärosätenas uppgift att anordna de här kurserna på högre nivå om studenterna vill ha dem och samhället behöver dem, och så verkar det ju vara. Ytterligare ett skäl att anordna dessa kurser är dock att de ger bildning och förkovran. Det är inte en regerings uppgift att med nedlåtande min benämna dem hobbykurser.

Akademisk frihet är mer än den nu grundlagsskyddade friheten att fritt välja forskningsfrågor, forskningsmetod och hur man publicerar resultatet. Akademisk frihet behöver omfatta även högre utbildning, alltså själva undervisningen, liksom lärosätenas organisering och finansiering. Svälter man ut lärosäten kan de nämligen inte anordna en tillräckligt omfattande utbildning av tillräckligt hög kvalitet.

Jag tror också att skyddet för den akademiska friheten behöver omfatta även utnämningsmakten, det vill säga hur styrelser och rektorer utses. Politiskt inflytande och kortsiktiga intressen får inte definiera vilka ämnen som får beforskas, vad man ska undervisa om på våra lärosäten eller hur det ska göras. Det är studenternas och samhällets behov som är grunden.

Forskningen ska såklart vara helt fri. En oberoende grundforskning är viktig för Sveriges och världens utveckling. Samtidigt är det rimligt att samhället kan prioritera vissa satsningar av strategisk art. Vi vill såklart satsa på forskning som hjälper oss att hantera den miljö- och klimatkris vi står i.

Högre utbildning och forskning har en nyckelroll att spela i möjliggörandet av den omställning till ett hållbart samhälle som behövs. Lärosätena har en enorm potential att vara en stark kraft i omställningen och genom utbildning, forskning, samverkan och omställning av den egna verksamheten agera för hållbarhet.

Bildningslandet Sverige behöver en fri och stark akademi. Vi behöver en bredd av möjliga vägar att skaffa utbildning för jobb, för förkovran, för ett rikare liv eller för ett nytt yrkesliv. Vi behöver både breda yrkesutbildningar och excellent forskning - och ja, vi behöver tillgång till fristående kurser på olika nivåer, med olika studietakt, på distans eller på campus.

Fru talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 2, där Miljöpartiet uppmanar regeringen att förtydliga och stärka grundlagsskyddet för den akademiska friheten, och reservation 16 om lärosätenas enorma potential att vara en stark kraft i omställningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 24 april.)