Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Jag har själv jobbat inom akademin och varit ledare för en stor forskningsmiljö. Jag har alltså rent praktiskt brottats med frågor om hur vi kan få upp kvaliteten.

För det första är detta lite svår materia, för det tar lång tid för forskning att få genomslag och att mäta forskningens kvalitet. Vad vi ser nu är att vi verkar ha ett svagt sluttande plan, och det är oroande.

Och ja, ledamoten Stenkvist, jag vill hävda att detta till stor del beror på att vi inte har så stor akademisk frihet. Väldigt mycket av svensk forskningsfinansiering är styrd. Forskarna sorteras in i allt smalare fållor, där någon annan har bestämt vad som är viktigt att forska på.

När jag var ledare för det där forskningsområdet på Chalmers hade jag tillgång till ungefär 100 miljoner per år att fördela. Jag ställde frågan till forskare: Om du fick 10 miljoner att göra vad du ville med, vad skulle du göra då? Väldigt många kunde inte svara. Man är så otroligt van vid att reagera på "calls" från forskningsfinansiärer att man nästan glömt att forskningen måste vara fri - att man måste söka efter svar på sina egna frågor och inte reagera på vad någon annan tycker är viktigt. Just den aspekten har, skulle jag vilja påstå, en otroligt stor del i att Sverige har halkat efter de fria miljöerna i Asien och USA.