Fru talman! Den systemhotande brottslighet som vårt land nu upplever har brutala konsekvenser för brottsoffren, för människors trygghet och integritet i utsatta områden och i förlängningen för hela vårt fria och öppna samhälle. Människor med våldskapital ska inte tillåtas skrämma hederliga medborgare till tystnad. Gängen med sin totala hänsynslöshet, bland annat har man mördat på idrottsplatser på sistone, kommer inte att sluta förrän vi har stoppat dem.

Idrott utgör många gånger den gemenskap som hindrar ungdomar från att lockas till kriminella gäng i våra utsatta områden. Det är skälet till att regeringen, utöver de cirka 2 miljarder som årligen går till idrottsrörelsen i Sverige, också satsar 100 miljoner årligen på idrott för barn och unga i utsatta områden. Det är en procentuell ökning som inte går att jämföra med den förra regeringens.

Förra veckan besökte kulturutskottet Skåne. Där fick vi bland annat träffa fotbollsklubben FC Rosengård, som är Sveriges mest framgångsrika fotbollsklubb för damer. FC Rosengårds tränare och volontärer är några av de tusentals vardagshjältar i Sverige som ger barn och unga en meningsfull vardag och en framtidstro.

I dag är i genomsnitt 40 procent av ungdomarna i Sverige aktiva i en idrottsförening. Det är nämligen fler än någonsin just nu. Det är fler än före pandemin, så vi har fått se en rebound. 42 procent av pojkarna och 37 procent av flickorna är aktiva i en idrottsförening. Men i våra utsatta områden är det markant färre, framför allt bland flickor. Det beror, fru talman, enligt min mening på att vi i Sverige i stället för att finansiera idrottsföreningar har finansierat spelkortsklubbar för vuxna män.

I min hemstad Göteborg är det bara 8 procent av flickorna i Bergsjön som idrottar, trots att 24 procent av pojkarna deltar i idrott. Det måste ändå sägas att skillnaden är väldigt stor. Man kan inte bortse från att det kan vara hedersnormer och andra normer kring flickors möjlighet att idrotta som har stark inverkan här.

Det påstås falskt av oppositionen att den borgerliga regeringen inte satsar på förebyggande åtgärder för att bekämpa utanförskap. Det är inte sant, och det var besöket hos FC Rosengård ett bevis på. Tack vare regeringens satsning på 100 miljoner varje år specifikt till idrott i utsatta områden kan FC Rosengård nu storsatsa och bygga ut sin verksamhet för ungdomarna i Rosengård. Och tack vare att den här regeringen kräver att det ska vara jämställda satsningar, att det ska gå lika mycket till flickor som till pojkar, gör man precis det just nu i satsningarna på FC Rosengård i Rosengård. Flickor som aldrig har idrottat lockas till idrotten. Man får in ungdomar som aldrig idrottat tidigare.

Dessutom kommer regeringens omfattande satsning på ett fritidskort som ska ge en aktiv och meningsfull vardag och fritid för barn och unga mellan 8 och 16 år att ge särskild effekt i våra utsatta områden, eftersom den kommer att vara socioekonomiskt viktad och gå direkt till ungdomarna. 92 procent av flickorna i Bergsjön idrottar inte. De kommer alla att veta att de i framtiden har en säck pengar som de kan använda. Föreningar och andra som vill satsa i de här områdena kommer att kunna rekrytera de här flickorna till idrott. Mammorna och papporna kommer inte att tvingas välja mellan mat på bordet eller att barnet ska delta i idrotten. Det är den stora skillnaden med fritidskortet. Det går till varje individ och är socioekonomiskt inriktat. Och det kanske är skillnaden mellan vad en borgerlig regering väljer att satsa på och vad en vänsterregering väljer att satsa på.

Det är skillnaden mellan en vänsterregerings generella bidrag, som kan användas till villamattor för barn som liksom mina egna barn har akademikerföräldrar, och en borgerlig regering som satsar pengar som framför allt går till ungdomar som inte idrottar i dag och som bor i utsatta områden.

I dag beslutade regeringen även att idrottsrörelsen får 200 miljoner detta år tills systemet med fritidskort är i gång. Pengarna kommer bland annat att gå till anläggningar och, fru talman, jag tror faktiskt att det är första gången, i alla fall under min tid i riksdagen, som en regering satsar på anläggningar. Det verkar vara väldigt efterfrågat av alla partier i riksdagen, så jag hoppas att alla känner sig lite nöjda i dag.

Staten ska inte och kan inte göra allt på egen hand. Civilsamhället och näringslivet är jätteviktiga bidragsgivare och tar samhällsansvar tillsammans för att bekämpa utanförskapet i Sverige. Jag vill ge ett exempel. Det svenska miniorlandslaget i friidrott är ett samarbetsprojekt mellan Svensk Friidrott och it-företaget Atea. Tillsammans satsar de på fritidsaktiviteter riktade till barn i de första skolåren i idrottssvaga områden.

Satsningen innebär att lokala friidrottsföreningar, tillsammans med initiativtagaren Ateas lokala kontor, startar upp miniorlandslag som tränar ihop cirka tio veckor under våren och tio veckor under hösten. Samtlig träning är kostnadsfri för dem som vill delta. Dessutom ingår gratis medlemskap i föreningen. Det är den här typen av satsningar som ett fritidskort i framtiden kommer att kunna stötta, men det näringslivet gör är också jätteviktigt.

Fru talman! Med regeringens politik kommer vi på sikt att få fler unga att idrotta och färre unga som lockas in i systemhotande brottslighet.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)