Fru talman! Nej, jag använder inte några retoriska knep för att försöka få fram en annan poäng än den som är relevant här, det vill säga att man står och talar sig varm för att man brinner för att engagera sig i idrottsfrågor när man inte har presterat någonting själv på åtta år. Men därefter, när man har förlorat regeringsmakten, har man plötsligt en hel palett med saker som man skulle vilja göra. Men dessa saker är dessutom redan påbörjade.

Jag förstår att det är besvärande för Socialdemokraterna att vi nu har kommit med så konkreta förslag som faktiskt kommer att göra skillnad. Jag förstår att det är besvärande för Socialdemokraterna att vi kommer att kunna nå fler av dem som står allra längst bort.

Självklart skulle man kunna lägga in pengarna i det system som vi redan har. Men om man gör precis samma sak som man redan gör får man också det resultat som man redan har.

Här försöker regeringen göra någonting annat för att verkligen kunna nå den grupp som är svår att nå. Ja, det kommer att kosta. Och i den bästa av världar hade det kostat mindre. Men det är viktigt för regeringen att pengarna går ned i rätt fickor, till rätt personer och till rätt verksamheter och inte landar fel. För att säkerställa det kommer vi inte att hasta igenom en reform som inte är genomtänkt, som inte är förberedd och som inte är förankrad, utan det kommer att ta tid. Men på det sättet säkerställer vi också kvaliteten, och vi säkerställer att sakerna går dit de ska.

Men utöver det, trots denna enligt Socialdemokraterna dyra satsning, gör vi fem, sex eller sju saker till. Det kallar jag inte för att utarma idrotten. Det kallar jag för att satsa på idrotten.

(Applåder)