Herr talman! Jag står och tittar ut över salen och konstaterar att debatten om ett motionsbetänkande om familjerätt inte är lika välbesökt som gårdagens stora debatt. Jag vill dock påstå att de här debatterna är minst lika spännande som den debatt vi hade i går.
Den här typen av frågor påverkar nämligen barns och vuxnas liv på riktigt. Den lagstiftning vi hanterar i civilutskottet, om familjerättsfrågorna, är otroligt viktig. Den kan vara skillnaden för om jag kan skaffa ett nytt boende eller inte efter en separation, och den kan vara skillnaden för om ett barn får fortsätta växa upp i trygghet eller inte. Frågor som vi behandlar på det här området, herr talman, är till exempel: Vem blir förälder? Vem får fortsätta att vara förälder? Vem ärver när någon dör? Vem äger vid en skilsmässa? Och hur ser barnprocessen ut vid en tvist?
Men trots att detta är på riktigt verkar det vara svårt att gå från debatt och ord till löften och, till sist, till handling.
Under en och en halv mandatperiod, det vill säga under sex år, har jag haft förmånen att få arbeta med familjerättsfrågor. En av de första frågor jag ramlade in på var just bodelning. Jag träffade vuxna personer som hade tvistat i tio år utan att kunna göra färdigt sin skilsmässa ekonomiskt eftersom de inte kunde komma överens. Den ena parten förhalade och ville inte samverka.
Under dessa sex år har det i alla fall hänt lite grann i den här kammaren. Vi kan diskutera vilken regering som har gjort det ena eller det andra. Det har i alla fall gått sex år, och det har kommit ett löfte om en utredning. Det är ganska skönt att efter sex år få en bekräftelse på att någon har lyssnat på det som jag och andra har jobbat för.
Moderaterna och jag jobbade tillsammans under förra mandatperioden för att få till detta. Nu väntar jag på att Moderaterna ska gå från debatt, ord och löfte till handling. Jag återkommer än en gång till samma sak: Det måste gå att säga åtminstone vilket kvartal under 2024 man ska börja titta på frågan.
Sex månader har gått sedan löftet att det ska bli en utredning. Det tog tre månader att gå från förslag till beslut om visitationszoner. Tänk om regeringen hade samma tempo när det gäller familjerättsfrågor som man har när det gäller polisens olika arbetsredskap. Jag menar inte att det inte är viktigt att göra saker och ting för polisen, men jag skulle önska att man kunde ha samma tempo när det gäller barns och vuxnas rättigheter i familjerätten.
Jag får vända mig till Moderaterna i den här frågan. Det är faktiskt så här: Varje dag väntar kvinnor och män på att få ta sig vidare i sin bodelning. Det finns barn som varje dag väntar på att få komma till två nya och bra boenden efter att föräldrarna har valt att gå isär. När kommer regeringen att prioritera barnen?
Tvister mellan föräldrar kan röra sig om att två fullt fungerande föräldrar av någon anledning inte klarar av att samarbeta om sina barn. Det krävs otroligt mycket arbete för att få ordning på detta och för att få ett bättre fokus tidigt.
Herr talman! Det jag menar är att vi redan i familjerättens utredningar måste ge medarbetarna bättre verktyg för att riskbedöma. Vi måste också ge föräldrarna verktyg när det gäller hur de ska jobba för att kunna samarbeta vidare och motverka att tvisterna infekteras så mycket att de hamnar i domstol. Centerpartiet har föreslagit att det ska finnas en obligatorisk medling innan man ens får gå till domstol. Vi måste motverka det vi kan.
Det händer inte så mycket. Jag har inte sett att regeringen har gett utökade uppdrag till eller ställt hårdare krav på MFoF att jobba med denna typ av frågor. Vi har tidigare i dag hört att de barn som drabbas av detta kan vara de ungdomar som i framtiden gör helt andra saker på stan. Varför jobbar vi då inte med det här?
Herr talman! Om vi inte lyckas stoppa dessa tvister från att hamna i domstol gäller det att vi skyddar barnen i processerna. Vi måste låta barnets perspektiv styra helt och hållet. Någon måste stå på barnets sida. Det krävs kompetens. Det krävs att man vet vad man gör när man samtalar med barn för att ta upp detta och höra vad som faktiskt händer. Finns det fysiskt våld? Finns det psykiskt våld? Finns det någon försummelse? Finns det missbruk? Barn ska inte behöva växa upp och leva i det här.
Jag har varit inne på det förut: Det finns ju en majoritet i denna kammare för att utreda frågan om juridiskt ombud för barn. Ni får tycka att jag är tjatig, men varje dag drabbas barn eftersom ingen ställer sig på barnets sida i en galet infekterad vårdnadstvist.
Varför kan inte liberaler, kristdemokrater och sverigedemokrater, som vill detta, ansluta sig till den reservation som begär detta av regeringen? Jag har hört ledamöter säga att man jobbar med frågan på ett annat sätt. Jag har också hört argument om att man gör det på olika sätt beroende på om man är i majoritet eller i opposition, men för mig är arbetet i denna kammare det som är det viktiga när det gäller att driva frågorna framåt. De motioner vi väcker har ju som syfte att tala om för regeringen vad vi vill att regeringen ska göra. Om jag hade sett att regeringen hade kommit med förslag om att lägga en utredning om barns rätt till ett juridiskt ombud vid en vårdnadstvist på bordet hade jag förmodligen inte varit lika tjatig i den här frågan.
Jag är lite rädd att det handlar om tomma ord, för detta är inte en fråga som är prioriterad av regeringen eller i Tidösamarbetet. Därför är jag rädd att det inte kommer att hända någonting i frågan om juridiskt ombud för barn i vårdnadstvister under den här mandatperioden.
(Applåder)