Herr talman! Vi debatterar civilutskottets betänkande CU9 Familjerätt, och jag hoppar in för min kollega Andreas Lennkvist Manriquez, som inte är här i dag.

Jag tänker ta upp framför allt två frågor, och den ena handlar om barnkonventionen.

I Sverige är barnkonventionen lag sedan den 1 januari 2020. Vad är då barnkonventionen? Den är ett rättsligt bindande internationellt avtal som slår fast att barn är individer med egna rättigheter och inte föräldrars eller andra vuxnas ägodelar.

Artikel 12 i barnkonventionen slår fast att barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter utifrån barnets ålder och mognad.

När föräldrar tvistar om vårdnad, boende eller umgänge i domstol företräds de vanligtvis av var sitt ombud. Ofta kommer den rättsliga processen att handla om att rättvisa ska skipas mellan föräldrarna, varpå barnet, som egentligen är huvudperson, blir osynliggjort. För att barnets rätt och principen om barnets bästa verkligen ska tas på allvar menar vi att barn bör ha rätt till ett juridiskt ombud som är frikopplat från föräldrarna och deras eventuella biträden. Ett barnombud skulle ha det enskilda barnets intresse för ögonen och kunna utgå enbart från barnets bästa och barnets synpunkter i sin argumentation inför rätten.

Herr talman! Att barn bör ha ett eget ombud för att säkerställa deras rätt att komma till tals är en åsikt som Vänsterpartiet delar med flera organisationer, bland andra Barnombudsmannen, Rädda Barnen och Unizon. Vänsterpartiet anser att varje barn bör ha en klar och uttalad rätt att föra fram sina åsikter i samband med tvister om vårdnad, boende och umgänge. En ovillkorlig rätt för barn att komma till tals i dessa frågor ligger helt i linje med FN:s konvention om barnets rättigheter. Vi menar att även små barn har åsikter om sin levnadssituation som är värda att tas på allvar.

Herr talman! Vänsterpartiet vill poängtera att anledningen till att tvister om vårdnad, boende och umgänge över huvud taget förs till domstol är att det finns en underliggande konflikt mellan föräldrarna. Om föräldrarna hade kunnat samarbeta i frågor kring barnet hade det inte funnits någon tvist. Vidare torde det vara de allra svåraste och mest konfliktfyllda fallen som hamnar i rätten och leder till en huvudförhandling.

Ambitionen måste vara att alla barn som är föremål för en process om vårdnad, boende eller umgänge ska ha rätt att få sina åsikter framförda just för att slippa behandlas som objekt under den rättsliga hanteringen. En rätt till ett eget juridiskt biträde gynnar alla barn vars föräldrar tvistar om vårdnad, boende eller umgänge och i synnerhet de barn som far illa. Vidare skulle ett barnombud leda till mer genomtänkta beslut där barnets vilja faktiskt beaktas, vilket gör att besluten blir lättare att verkställa. Enligt Vänsterpartiets uppfattning bör ett barnombud ha dokumenterad kompetens i frågor som rör barns utveckling, traumahantering och riskbedömning.

Mot denna bakgrund har vi valt att ansluta oss till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet i en reservation om barns rätt till juridiskt biträde.

Den andra frågan jag ska ta upp i denna debatt handlar om byte av efternamn för den som har adopterats.

Adoptionsskandalen i Sverige har ingen missat, och den uppmärksammades i flera länder. Låt mig ge ett exempel från den. Marianne Skoglund föddes i juli 1980 och kom till sina svenska adoptivföräldrar en kort tid därefter. Hennes adoptivföräldrar fick höra att hennes mamma inte kunde ta hand om henne och därför hade lämnat bort henne. Liksom många andra adoptivbarn undrade Marianne över sitt ursprung, och för ett antal år sedan sökte hon till programmet Spårlöst i TV4 som lyckades hitta och återförena Marianne med hennes biologiska mamma Juanita Yáñez i Chile.

Det var då Marianne fick reda på att inget stämde med den information som hennes adoptivföräldrar fått när hon adopterades. Enligt Mariannes biologiska mamma var det en socialarbetare som sökte upp henne på sjukhuset när Marianne var nyfödd och tog Marianne. Ingen sa vart de hade fört henne. När Juanita sedan sökte efter sitt barn påstod man att Juanita skrivit under och godkänt en adoption. Men det var inte sant utan påhittat.

Bland Mariannes handlingar från tiden för adoptionen finns ett brev skrivet av samma socialarbetare. Där finns en utförlig förklaring om att Juanita valde att adoptera bort Marianne för att hon inte hade ekonomiska möjligheter att ta hand om henne med mera, men allt var lögn. Det är uppgifter som aldrig har kommit från Juanita.

Under flera år sökte Juanita efter Marianne, och hon ska hela tiden ha fått olika svar om var Marianne befann sig. Varje gång nämndes olika städer i Chile. Hon fick aldrig veta att Marianne hade adopterats till en svensk familj. Det visade sig att Juanita Yáñez hade sökt efter Marianne ända sedan hon försvann efter att man förfalskat Juanitas namnteckning.

Hur många fler barn har försvunnit på detta sätt? Det kan handla om tusentals barn där deras mammor fortfarande inte vet var de är, och många av dessa barn kan finnas här i Sverige. Man har stulit deras identitet, kultur, historia och familj från dem. Det är viktigt att dessa barn får upprättelse och att vi lindrar den skada som skett.

Vänsterpartiet har en reservation om byte av efternamn för den som har adopterats. Föräldrabalken säger att den som har adopterats anses som adoptivförälderns barn och inte som barn till sina tidigare föräldrar. En adoption innebär alltså att det rättsliga förhållandet till de tidigare föräldrarna helt upphör.

År 2016 ändrades namnlagen i Sverige. Det blev då lättare att byta efternamn, och möjligheten att ha två efternamn infördes. Enligt lagen har den som är adopterad rätt att återta det namn den bar innan adoptionen. Namnlagen har dock inte visat sig möta den verklighet som adopterade till Sverige befinner sig i. Många av dem som blivit stulna och sedan bortadopterade har nämligen fått fingerade namn och identiteter innan de adopterats till Sverige. De har därför enligt lagen inte rätt att byta till det namn de skulle haft om de inte blivit stulna eftersom de hade ett annat namn när de adopterades.

Herr talman! Med tanke på den skandal och de brottsliga processer som präglat tusentals adoptioner i Sverige anser Vänsterpartiet att ett adoptivbarn ska ha rätt att byta sitt namn oavsett om personen har burit det namnet tidigare eller inte. Det är det minsta man kan begära med tanke på skadan som dessa adoptivbarn har utsatts för.

För Vänsterpartiet är det därför självklart att den som har adopterats ska ha rätt till sitt ursprung och därmed samma rätt att byta till de namn som har funnits i släkten som om man inte hade adopterats.

I dag går adoptivbarn till Skatteverket för att byta efternamn. Men de får svaret att det inte går att byta efternamn eftersom de aldrig har burit detta efternamn innan de blev adopterade. Om de hade burit efternamnet hade det varit lättare. Det krävs att det har varit en allvarlig händelse för att man ska kunna byta till ett namn som man inte har burit tidigare.

Att dessa barn har kidnappats och stulits är så pass allvarligt att Vänsterpartiet anser att Skatteverket borde kunna säga att det är en så allvarlig situation att dessa barn borde kunna byta sitt namn till det namn som släkten har och som dessa barn aldrig har burit. Det är därför som Vänsterpartiet har denna reservation, där vi skriver att vi anser att man måste rätta till denna skada. Och det minsta man kan göra för dessa barn som har blivit fråntagna sin kultur, sin identitet, sin familjs historia är att låta dem byta sitt efternamn. Därför yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation 10 i betänkandet.