Herr talman! Tack, ledamoten, för ditt inledande anförande och för att du står ut med alla repliker som kommer nu!

Moderaterna eller ledamoten hänvisar till att föräldrarna behöver ge sitt medgivande när deras barn vill byta juridiskt kön, om barnet är under 18 år. Frågan som uppstår för mig är: Vilka föräldrar kommer egentligen att våga säga nej? Det finns redan nu tecken på att föräldrar som har uttryckt oro och velat säga nej har blivit anmälda till socialtjänsten för att ha nekat sitt barn "nödvändig behandling", som det uttrycks. Jag undrar först och främst: Hur ser ledamoten på denna risk?

Sedan skulle jag vilja citera en ledarskribent i Dagens Nyheter, som skriver: "Att bekräfta en felaktig självdiagnosticering och erbjuda barn ett nytt juridiskt kön i stället för adekvat behandling mot sitt lidande är ingen liten sak. Det är ett juridiskt steg mot ett medicinskt haveri." Jag tycker att det är en mening som fångar upp det hela riktigt bra.

Ledamoten nämnde också att det ska finnas en prövning för att säkerställa att det verkligen finns ett behov. Detta är vi såklart helt överens om, men jag ser en risk. När vi nu tar bort diagnosen, hur säkerställer vi att det verkligen finns ett behov när vi i stället flyttar över det hela till individens självbestämmande och 16-åringens föräldrar inte vågar säga nej?