Fru talman! I denna debatt har många uttryckt farhågor för att möjligheten att ändra sitt juridiska kön skulle leda fram till att fler också söker könsbekräftande behandling. Ändå är erfarenheten från våra grannländer att det är tvärtom. När man på ett enkelt sätt kan ändra sitt juridiska kön har behovet av vård minskat.

Jag vill också minnas tillbaka till hur det var före den fria aborten. Kuratorer, socialarbetare, läkare och psykologer skulle då nagelfara kvinnans situation och besluta om hennes liv. Det är dags att kuratorer, läkare och psykologer inte längre ska behöva nagelfara transkvinnans situation och besluta om hennes liv.

Jag minns också debatten om könsneutrala äktenskap. Heterosexuella människor förfasade sig över samkönade pars rätt att befästa sin kärlek med äktenskap. Varningsropen var många, men varningsropen kom på skam och få är i dag mot könsneutrala äktenskap.

I dag är det cispersoner som är emot och varnar för vad som skulle kunna hända om transpersoner enklare skulle kunna ändra sitt juridiska kön, trots att en stor majoritet - i stort sett alla av dem som berörs - vill att denna lag ska införas. Det är kvinnor och män som under lång tid, kanske under hela sitt liv, haft ett juridiskt kön som inte stämmer överens med deras egen uppfattning om sitt kön och inte heller med hur de uppfattas i samhället. Det är kvinnor och män som har en legitimation som säger att de är ett annat kön än det som de uppfattas som, bara för att de nu måste vänta flera år för att kunna ändra sitt juridiska kön.

Det är politiker och debattörer som inte vill underlätta för transpersoner och som målar upp en massa problem om lagen införs. Det är problem som länder med självidentifikation inte upplever.

Jag skulle önska att riksdagen kunde besluta om självbestämmande. Men det finns i dag ingen majoritet för det. Det som sex partier nu har kommit överens om når inte ända fram i fråga om självbestämmande. Det beklagar jag. Men jag ställer mig ändå bakom utskottets förslag.

(Applåder)