Fru talman! Förbättrade möjligheter att ändra kön, självbestämmande så långt det är möjligt och, som tidigare talare var inne på, könskirurgi för icke-binära - det är många ämnen som det här lagförslaget berör som man måste låta sjunka in ordentligt.

Jag har som jag var inne på tidigare faktiskt stor respekt för våra Tidökollegor i socialutskottet, oavsett ställning i den här frågan, och även för oppositionspartierna. De har visat ett genuint intresse och gedigen kunskap i flera ämnen. Det gör det svårt för mig att förstå att man är redo att gå vidare när det är så många frågor som fortfarande hänger i luften.

Debatten har pågått länge, som ni märkt. Mycket av det som behöver sägas har redan sagts, så jag vill bara säga följande.

När det gäller sänkt åldersgräns är det inte särskilt långsökt att tänka sig att det när 16-åringar tillåts byta kön i pass och handlingar blir svårare att neka behandling när de söker vidare vid 18 års ålder - vilket, ska tilläggas, också är väldigt ungt i sammanhanget. Samhället har då redan som man säger "bekräftat" personens uppfattning om sitt rätta kön. Och även om läkare senare hittar andra troliga förklaringar till könsdysforin kan det bli svårare att säga nej till ingrepp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Kombineras detta med avsaknaden av diagnoskrav för juridiskt könsbyte blir det ännu enklare för unga med psykisk ohälsa att trilla in på det här spåret. Det medför också en risk att de ungdomar som hade behövt få någon sorts diagnos just där och då inte får det - att de inte får den vård som de egentligen hade behövt.

Vi har också detta att det inte ska finnas något krav på Socialstyrelsens godkännande för kirurgi. Om man ska skära i minderåriga, bränna bort bröstvävnad på flickor eller de facto stympa friska könsorgan ska det väl rimligtvis vara fler instanser som behöver granska och ge sitt godkännande, inte färre?

Sedan en sak till. Det som borde ta mer plats för hela det här politikområdet - kanske inte just i den här debatten men för politikområdet - är inte frågan om hur vi ska göra det enklare att ändra personnummer eller operera bort vävnad på unga människor. Frågan borde vara varför vi ser en sådan drastisk ökning av personer med könsdysfori.

Enligt Socialstyrelsens statistikdatabas har vi haft en ökning med cirka 2 300 procent över tio år, fram till 2019. Det är säkert ännu högre nu. En stor del av oron för min del över det vi har pratat om handlar såklart inte om dem som det här är en framgångssaga för, utan oron handlar om dem som ångrar sig.

Jag är tyvärr ganska övertygad om att om några årtionden, om inte tidigare, kommer vi att titta tillbaka på delar av den västerländska transvården och gripas av fasa över vad som tilläts ske. Vi ska se alla som ångrade sig i ögonen. De kommer att fråga er hur man kunde låta det ske att så gott som hela etablissemanget hejade på medan en på många sätt experimentell vård och politik utfördes på dem.

Nu röstar vi om en liten men viktig del av den här politiken. Även om lagen i sig inte berör just det här är det en viktig del av politiken, och i dag har vi möjlighet att välja om vi vill ha detta på vårt samvete eller inte.

(Applåder)