Fru talman! Uppgiften om att 80 procent ångrar sig har förekommit flera gånger i diskussionen. Jag tänkte att jag skulle läsa upp lite av vad som står på Socialstyrelsens hemsida om just det här. Det finns nämligen inte riktigt något enkelt sätt att mäta ånger. Studierna som inkluderas i påståendet om 80 procent baseras på väldigt blandade metoder. Det är också mycket olika vilka personer som finns med i underlaget.

Socialstyrelsen skriver på sin hemsida: "Socialstyrelsen bedömer att det inte finns några enhetliga data för hur många som växer ur sin könsinkongruens. I de studier som finns har man undersökt olika saker, en del har undersökt barn som sökt vård men ej fått diagnos, andra som sökt vård och fått en diagnos efter utredning, eller barn som svarat på frågor i populationsenkäter."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Det är alltså någonting annat. Det är inte bland de 16-åringar vi främst diskuterar här i dag - apropå att detta kopplas till sänkningen av åldersgränsen - som vi ser något slags samstämmighet i några stora studier om att 80 procent på något sätt skulle ångra sig. Den typen av uppgifter kommer från studier som dels är ganska gamla - några är till och med från 80talet -, dels handlar om en väldigt bred grupp barn och ungdomar. Det är stor skillnad mellan små barn, alltså de som är förpubertala och sju åtta år gamla, och tonåringar, som är de som berörs av lagändringen vi diskuterar här i dag.

Jag undrar hur ledamoten ser på detta och hur ledamoten kopplar det till utredningen som gjordes av SBU där de tittade på alla studier som finns om ånger eller så kallad detransition. De kom fram till att det med en väldigt bred definition handlar om 0-13 procent. Det inkluderade alla typer av ånger och detransition, även personer som kanske ångrar något visst ingrepp men inte hela processen och så vidare. Jag vill gärna höra en reflektion kring det.