Fru talman! Ida Drougge har redogjort för den formella handläggningen och hur det går till här, så jag hoppar över det avsnittet.

Jag vill inledningsvis fästa uppmärksamhet på den allvarligaste händelsen på senare år när det gäller brister i den finansiella stabiliteten och en havererad banktillsyn. Det har ju gått helt åt skogen på vissa håll, och vi måste se vad vi ska dra för slutsatser av detta.

Det jag tänker på är framför allt krascherna i Silicon Valley Bank och First Republic Bank i Kalifornien i USA och i Credit Suisse i Schweiz, där man från statens sida framtvingade en konkurs och ett övertagande av banken genom konkurrenten UBS. Det är väldigt stora åtgärder som vidtas. Det krävdes alltså statliga ingrepp med mycket stora stödåtgärder för att klara upp de aktuella problemen i dessa banker, och detta till stora kostnader för skattebetalarna i USA och i Schweiz. Det blev faktiskt förluster i mångmiljardklassen också i Sverige, i Alecta. Vi är alltså inte oberoende av om tillsyn och kontroller inte sker på ett korrekt sätt i andra länder.

Mot den bakgrunden och när jag läst motionerna slår det mig hur mycket av de synpunkter som nu åter har kommit fram som redan har undersökts i Sverige. Detta har kommenterats i svensk politik och utretts i svenska utredningar. Vi hade till exempel bankunionsutredningen för några år sedan. Vi hade Anna Kinberg Batras utredning för bara några månader sedan. Den är på 1 000 sidor, och sedan tillkommer ett antal bilagor. Vi måste på något sätt hushålla med de insatser vi själva sätter i sjön här i landet. Bankunionsutredningen är också på 1 000 sidor. Men det verkar som att det sedan bara försvinner. Det politiska systemet och regeringarna – och jag pekar inte ut någon särskild regering – har svårt att ta till sig de här genomgångarna. Men det måste vi göra!

En erfarenhet som man har gjort i många länder och vid olika tillfällen är att en fungerande tillsyn av banker kräver kompetent och mycket erfaren personal och mycket stora ekonomiska resurser att mata in i de banker och finansinstitutioner som hamnar på obestånd.

Om USA och Schweiz hade stått under till exempel ECB:s juridiska tillsyn och varit med i ECB:s tillsynsmekanism, som är mycket tuffare än Finansinspektionen, och tillämpat EU:s lagstiftning för banker hade de stora och dramatiska obeståndsproblemen sannolikt aldrig inträffat i vare sig USA eller Schweiz.

Ett systemfel är att bankerna själva och tillsynsmyndigheterna sällan eller aldrig har haft tillräcklig förståelse för när och hur stabilitetsrisker byggs upp. Man saknar ofta kompetens och vilja att hantera nya eller under radarn smygande stabilitetsrisker.

Om vårt land ska öka skyddet mot finansmarknadskatastrofer av den typ som nu har skett i både Kalifornien och Schweiz är det enklaste att vi faktiskt gör det som vi höll på att göra häromåret, nämligen att gå med i EU:s tillsynsmekanism. Man behöver inte gå med i eurosamarbetet, men man kan ändå gå med helt och fullt i tillsynsmekanismen. Man kan göra det på lika villkor, icke-diskriminerande villkor för Sverige, och få en situation i Sverige som är ungefär likadan som den i Finland. Det är inte så skrämmande, eller hur?

Tillsynsnämnden för finansmarknaden i EU gör utkast till bestämmelser i tillsynsfrågor gällande finansmarknaden. Om Sverige hade dessa bestämmelser och deltog i arbetet skulle det vara ett skydd för Sverige, svenska bankkunder och svenska företag.

De svenska bankerna skulle förvisso inte jubla över detta; det ska man ha helt klart för sig. Det skulle bli en tuffare, mer kompetent och mer välbesatt myndighet än vad Finansinspektionen kan mönstra. Det vore nog bra för svenskar och svenska företag. Det skulle bli en tryggare finanssektor i Sverige, kort sagt.

När Nordea lämnade Sverige och flyttade sitt säte och huvudkontor till Finland för några år sedan angav företaget som motiv för flytten just Finlands medlemskap i bankunionen. Jag vet inte om det innerst inne var det verkliga skälet, men i vilket fall som helst vore det intressant att nu göra en utvärdering av lärdomarna för Sverige av flytten.

Det finns dessutom en ångermekanism – för den som är särskilt oroad – för det fall Sverige skulle gå med i bankunionen av enbart finansmarknadsskäl. Det skulle möjliggöra för Sverige att, som en yttersta åtgärd, lämna denna bankunion. Jag talar alltså inte om euron, utan jag talar om bankunionen. Man kan lämna samarbetet efter tre års provdeltagande. Det finns alltså en möjlighet till provdeltagande – det låter väl inte så skrämmande?

Sammanfattningsvis: Det finns två fördelar med att delta i banktillsyn som sköts av ECB. Jag vill understryka den första, som är den höga kompetens och den stora erfarenhet av tillsynsfrågor hos många personer som krävs. Den finns i Frankfurt och på andra ställen på kontinenten. Den andra fördelen är tillgång till de ekonomiska resurser som kan komma att krävas för insatser och räddningsaktioner vid kris i en bank eller i banksektorn.

Vi behöver inte riskera den svenska kronan. Vi kan faktiskt se till att vi delar riskerna med andra, som dessutom har en del andra fördelar i form av kompetenta personer och mycket pengar.