Fru talman! Ett väl fungerande polisväsen är en förutsättning för en trygg rättsstat. Svensk polis har stora utmaningar att fullfölja sitt uppdrag och behöver ökade resurser både ekonomiskt och lagföringsmässigt, men det är även en ledningsfråga.

Den grova kriminaliteten slukar i dag väldigt mycket resurser från övrig polisiär verksamhet. Utredningar av vardagsbrott bortprioriteras. Många gånger är enda anledningen för en privatperson att göra en polisanmälan att få ut ersättning från sitt försäkringsbolag.

Vanliga medborgare känner sig utlämnade till vardagsvåld eftersom varken polis eller politiker har tid att bry sig om vad som händer. Polisen hänvisar till att det finns grövre brott som kräver deras uppmärksamhet.

Tidöavtalet innehåller nödvändiga förslag som lägger grunden för en ny era för svensk kriminalpolitik. Men för att få bukt med den grova kriminaliteten och otryggheten som brett ut sig i dess spår räcker det inte med ny lagstiftning och ekonomiska resurser. Det krävs en sund polisorganisation och en effektiv polis.

Polismyndigheten behöver fortfarande ökade resurser, men den behöver även effektivisera sin organisation. Under en längre tid har myndigheten inte lyckats leverera förväntade resultat utifrån de stora budgettillskott den har fått.

Polisens budget har sedan 2015 fördubblats till nästan 40 miljarder kronor per år. Under Anders Thornbergs fem år som rikspolischef har han fått vad andra myndighetschefer bara kan drömma om, nämligen mångmiljardtillskott, tusentals nya anställda, utökade befogenheter och lagskärpningar. Dessvärre har resultaten uteblivit och till och med försämrats inom viktiga områden. En vd i näringslivet hade aldrig fått förnyat förtroende om en mångmiljardinvestering resulterat i minskad produktivitet.

Polisens utredningsverksamhet har sedan 2015 ökat med nästan 30 procent fler anställda. Trots detta har det totala antalet ärenden som årligen redovisas till Åklagarmyndigheten sjunkit.

Stödavdelningar som HR och IT har förvandlats till styravdelningar på bekostnad av kärnverksamhetens inflytande över den verksamhet som bedrivs. Nationellt forensiskt centrum, som bland annat analyserar dna, har extremt långa kötider. Handläggningstider på över ett år för allvarliga våldsbrott är inte ovanliga, vilket hämmar polisens förmåga att bekämpa brott.

Fru talman! Svensk polis har en av världens bäst utbildade poliskårer med en hög kompetensnivå. Det här handlar alltså inte om den enskilda polisen, utan det är ytterst en ledningsfråga.

Det finns en ledningskultur inom svensk polis som hämmar en sund utveckling. Det strategiska och operativa polisarbetet analyseras och utvärderas inte som det borde. De problem som Polismyndigheten har i sitt sätt att bedriva sin verksamhet beror på att grundläggande analysarbete saknas. Kritik undertrycks ofta, och projekt utvärderas inte som de borde.

Riksrevisionen har i en färsk rapport granskat Polismyndighetens hantering av mängdbrott och det stora antalet tillsatta särskilda händelser gällande den grova brottsligheten, och rapporten visar på en myndighet som inte klarar av sitt uppdrag. Rikspolischefens svar på den kritik som riktades i rapporten var: Jag håller inte med. Det är mycket ovanligt att inte ta till sig av den kritik som Riksrevisionen framför, och det visar på en myndighet som befinner sig i en destruktiv cirkel.

Ett exempel är passverksamheten, som är en självfinansierad enhet och borde fungera friktionsfritt. Men Polismyndigheten kunde inte ens förutse ett ökat behov av passansökningar efter pandemin.

Fru talman! Det räcker inte med fokus på 10 000 fler polisanställda till slutet av 2024, skärpt lagstiftning och ökade resurser. I andra länder där polisen tillämpar problemorienterat polisarbete har man efter ett grundläggande analysarbete snabbt kunnat påverka våldsbrottsligheten inom ett visst område.

Det är angeläget att införa ett tydligare ansvar för resultatredovisning och resultatuppföljning inom Polismyndigheten. En oberoende kontrollfunktion behöver inrättas. I dag ligger internrevisionen och tillsynsmyndigheten direkt under rikspolischefen. Av förklarliga skäl är det inte en bra ordning att kontrollera den som är ens chef.

Ett exempel i närtid är de tre internrevisorerna som inte ville skriva under sin egen rapport gällande en granskning av Nationellt forensiskt centrum på grund av att den var tillrättalagd efter önskemål från en av dem som ingick i granskningen. Det mynnade ut i att den ansvarige revisorn omplacerades på grund av illojalitet mot den närmaste chefen, som det uttrycktes.

Enligt 14 § polisförordningen ska en anställd vid Polismyndigheten och Säkerhetspolisen underrätta sin förman om sådana förhållanden i polisarbetet som förmannen bör känna till. Men när man försökte efterleva den här underrättelseplikten blev den ansvarige revisorn omplacerad på grund av ”illojalitet”. Det hade inte skett om internrevisionen varit en oberoende funktion på riktigt.

Sverigedemokraterna vill i stället att polisens internrevision samt tillsynsenhet ska ligga direkt under Justitiedepartementet och inte som i dag under rikspolischefen eftersom det är tydligt att det inte fungerar. Vi måste komma bort från genant svaga kontrollfunktioner för att i stället bygga ett system som kännetecknas av robusthet och hållbarhet och som inte minst har ett otvetydigt fokus på uppdraget.

Fru talman! Under en lång tid har dåliga löner och arbetsvillkor men framför allt en alltmer otrygg tillvaro att jobba i lett till att färre poliser vill arbeta i yttre tjänst, och det har blivit svårare att rekrytera polisstudenter.

Kraven för att bli polis har i etapper sänkts för att nå det uppställda målet om 10 000 fler polisanställda. Det har lett till att det i dag antas personer till polisutbildningen som med tidigare krav hade bedömts som svagbegåvade och olämpliga. Men trots sänkta antagningskrav och ett förenklat ansökningsförfarande fylls inte studieplatserna. Målet om 26 200 poliser till slutet av 2024 kan inte klassificeras som något annat än orealistiskt.

Däremot är kvoten för civilanställda nådd. Antalet polisanställda inom denna kategori har ökat med 20 procent medan antalet utbildade poliser bara har ökat med 3,5 procent.

Polisyrket är tufft, och för att man ska lyckas attrahera rätt personer krävs en fortsatt uppvärdering av yrket med höjda antagningskrav, riktade lönesatsningar, bättre arbetsförhållanden, fler karriärvägar och betald polisutbildning.

En betald polisutbildning kommer att locka till sig fler kompetenta sökande i form av personer som befinner sig mitt i livet med familj och allt vad det innebär och inte kan leva på studielån. Betald utbildning är även ett förslag som Polismyndigheten nyligen har lagt fram till regeringen.

Fru talman! Ett stort hot mot polisverksamheten är polisernas höga utsatthet för påverkansförsök, det vill säga otillåten och otillbörlig påverkan, kartläggning, trakasserier och självcensur.

Av de enkätundersökningar som Polismyndigheten genomfört framgår att i ett nationellt perspektiv har 68 procent av ingripandepoliserna blivit utsatta för minst ett men oftast fler påverkansförsök under en tolvmånadersperiod. Motsvarande utsatthet för poliser i utsatta områden är i vissa fall nästan 100 procent.

Orsaker som angavs till att poliser har hamnat i självcensur, det vill säga inte utfört sina arbetsuppgifter som de borde, var rädsla för repressalier och att utsättas för våld eller hot, underbemanning i ingripandesituationer och risk för eskalerande situationer vid ingripanden.

Normaliseringen av hot och trakasserier ur såväl arbetsmiljöperspektiv som lagföringsperspektiv har nått en oacceptabel nivå. Denna utveckling är mycket bekymmersam, och om den inte redan är det riskerar den att bli systemhotande.

Det är angeläget att rätten till kränkningsersättning för poliser stärks. Ingen ska behöva utstå våld, hot eller kränkningar i sin yrkesutövning. I förlängningen riskerar det att bli ett demokratiproblem om enskilda poliser inte vågar utföra sitt arbete på grund av rädsla för att de själva eller deras anhöriga ska bli utsatta för våld, hot eller trakasserier.

Polisen skyddar medborgarna, och ett angrepp mot polisen är ett angrepp på rättsstaten.

Kränkningsersättningen har utvidgats så att poliser lättare ska få ta del av den, men det anses fortfarande att poliser ska tåla lite mer än övriga medborgare. Självklart ska poliser omfattas av samma skydd som övriga medborgare, vilket även är något som finns med inom ramen för Tidöavtalet.

Fru talman! När poliser i yttre tjänst går på knäna, när utredningsresultaten försämras, när de lagstadgade tidsfristerna överträds, när utbildningsplatserna inte fylls trots sänkta krav på dem som antas, när passhaveri lamslår medborgarnas resande och när skjutvapenvåldet slår rekord men få lagförs – då behövs en förändring.

Trots de stora budgettillskotten fungerar inte polisorganisationen som den borde. De förväntade resultaten kommer inte. Frågan är hur länge vi ska behöva vänta.

Det behövs ett helt nytt fokus. Det behövs nya tankesätt. Det behövs nya metoder och nya mål. Kort sagt: Hela den svenska polisen skulle må bra av ett totalt genomgripande paradigmskifte med avstamp från toppen.

Anders Thornberg är ytterst ansvarig för hela Polismyndigheten. Han har mandat att leda och fördela arbetet på det sätt han finner lämpligt. Men trots konstant ökade resurser underpresterar Polismyndigheten. Därför behövs en ny högsta polisledning samt inrättande av en oberoende kontrollfunktion.

Jag yrkar bifall till reservation 19.