Fru talman! Polismyndigheten är landets största myndighet. Den har omfattande, många gånger unika, befogenheter att ingripa mot enskilda och grupper. Den är också ett av de mest kraftfulla redskapen för att hantera det kanske allra trasigaste i vårt land: konsekvenserna av den organiserade brottsligheten. Det är därför helt naturligt att den politiska dagordningen i mångt och mycket har präglats av hur polisens resurser allokerats, de verktyg polisen har fått och de ramar som straff- och processrätt utgör och som direkt eller indirekt påverkar polisens arbete.

Det offentliga samtalet präglas också av de förväntningar politiken har på Polismyndigheten avseende effektivitet och nivå på verksamheten. Höga förväntningar måste vi ha, givet de politiska och ekonomiska prioriteringar som gjorts inom Polismyndigheten det senaste decenniet. Det är pengar som har tagits från andra sektorer av samhällskroppen – skola, vård, försvar och annat – och lagts på polisen. De höga förväntningarna kommer sig alltså av de resurstillskott man fått. I denna kammare har vi tillsammans över blockgränserna påvisat en historiskt hög lagstiftningstakt.

Vi socialdemokrater har sammantaget 13 reservationer, men jag väljer för tids vinning att yrka bifall endast till reservation 12 under punkt 9. Några av våra reservationer är ganska allmänt hållna och handlar om behovet av spetskompetens och förmåga att arbeta relationsskapande eller med tidiga insatser medan andra har lite högre konkretionsnivå, såsom antalet poliser och de mål som finns för det samt hur vi – kanske med ett slags ”peka med hela handen”-metodik – anser att poliserna ska placeras. Vi vill också lyfta fram exempel såsom Sluta skjut, som ska exporteras från Malmö till andra delar och platser i landet.

Det är framåtsyftande reservationer, men jag ska titta lite bakåt i mitt anförande.

Målet med den nya polisorganisationen 2015 var en tydligare ledningsstruktur och en enhetligare verksamhet. En annan bärande tanke var att verksamheten dessutom skulle öka sin effektivitet och bedrivas närmare medborgarna.

Man skulle vidare byta fokus. Under lång tid hade polisen ägnat sig åt så kallad pinnjakt – vad det nu är. Det är ett svårdefinierat begrepp. Men jag ska försöka tolka vad det handlar om. Polisen hade i väldigt stor utsträckning ägnat sig åt att hantera ”enkla brott” – initiativbrott som i det närmaste uppklarades samtidigt som det ingreps mot dem – till exempel ringa narkotikabrott, rattfylleri och trafikbrott. Dessa brott ledde till att väldigt många ärenden diskades av snabbt i systemet, och det blev en hög uppklaringsprocent. Många kritiker påvisade då, med all rätt, att vi kanske borde lägga allt större kraft på den grövre och mer dramatiska brottslighet som vi såg växa fram. Och ganska mycket sådan finns som sagt än i dag att hantera.

Jag har suttit i utskottet under egentligen hela den här resan; jag kom in i riksdagen 2014. Jag har sett hur polisorganisationen har gjort storartade insatser när det gäller hanteringen av terrordådet på Drottninggatan, Encrochat och andra appar som knäckts och framför allt efterbörden i utredningsfasen efter dessa genombrott.

När vi har besökt verksamheten har vi många gånger sett en metodutveckling i världsklass inom myndigheten. Vi har sett personal som ger allt för att klara sitt uppdrag. Det finns många vardagshjältar där ute, och det ska vi ta med oss.

Efter detta lite söta kommer vi såklart till det salta. Många här inne från både opposition och regeringspartier får en klump i magen när vi ser den låga uppklaringsprocenten när det gäller mord i gängmiljöer. Och våld i nära relationer ligger på förfärande nivåer än i dag. Vi får inte riktigt ut det vi förväntar oss av myndigheten.

Vi har starka utvärderingsinstrument, såsom Riksrevisionen, Statskontoret och Brottsförebyggande rådet, som ger oss rapporter som inte direkt lindrar frustrationen. Även medier och andra externa aktörer påvisar handhavandefel och, vilket för oss politiker kanske är viktigare, allvarligare systembrister.

Den sosseledda regeringen gav tidigt Statskontoret i uppdrag att följa upp polisorganisationens omorganisation. År 2018 kom en stor rapport som påvisade att man hade lyckats med den första delen av omorganisationen, nämligen att få en struktur och ledning i en gemensam myndighet. Enmyndigheten var en verklighet. Men de andra krav som vi ställde på omorganisationen, nämligen verksamhetsresultatet och den högre kvaliteten, upplevde man inte hade uppfyllts 2018 – snarare tvärtom. Inte minst hade uppklaringsprocenten inom vissa brottskategorier gått i fel riktning.

Vi noterade också i rapporten att organisationen var uppstyckad, inte nedifrån och upp utan uppifrån och ned. Man började med cheferna och mellancheferna, och när man kom ned till lokalområdespolisnivå fanns det inga poliser kvar att tillsätta tjänsterna med. Då var det tomt. Det fanns inga förråd med färdigutbildade poliser att stoppa in där, helt enkelt. Det blev ett misslyckande i den delen.

I dagarna har vi tagit del av en annan rapport av många. Riksrevisionen har tittat på polisens hantering av mängdbrott. Även den är i många stycken en dyster läsning. Man påpekar, och jag citerar ur Riksrevisionens rapport även om jag kanske inte står bakom det själv: ”Polisen har inte en lärande kultur” drämmer man till med, samtidigt som man konstaterar att läget är allvarligt och att arbetet är ineffektivt och inte evidensbaserat. Det är ord och inga visor. Det är en bild som ifrågasatts av rikspolischefen och som naturligtvis kan nyanseras, men ändå.

Fru talman! Vi socialdemokrater tror att politiken kanske behöver spetsa till tydligheten något. Här får vi också vara efterkloka efter de åtta år som vi själva har suttit vid makten. Vi anser att vi medborgare och politiker behöver kräva lokalt närvarande polis i hela landet. Därför yrkar vi bifall till den reservationen.

Det är vår bestämda uppfattning att de relationsskapande områdespoliserna i våra underprivilegierade områden är verksamhetens kärna. Det kanske är lite saft och bullar som krävs där ute för att skapa relationer och för att få information och lösa brottslighet – apropå saft och bullar. Här får det inte fallera. Så enkelt är det. I dessa områden måste det finnas poliser som verkar.

Vi måste leverera resurser, så att det kommer fler kollegor på plats. Och det har vi gjort under lång tid. Vi kommer troligtvis nästan att klara målet om 10 000 nya polisanställda, inte minst med hjälp av etableringen av de två nya utbildningsplatserna Borås och Malmö.

Jag tror faktiskt också, om jag ska vara ärlig, att den nuvarande regeringen, trots att man generellt sett är lite seg upp ur startblocken, har en stark ambition att klara en fortsatt utbyggnad och expansion.

Också i ett bredare perspektiv ska vi se till att vi i vårt samhälle står enade sida vid sida i kampen mot kriminaliteten. Det här är inte enbart en justitieutskottsfråga. Rikspolischef Thornberg sa när han var hos oss en gång att han skulle vilja sitta i socialutskottet. Han kanske skulle besöka och ha de här perspektiven även i utbildningsutskottet. Det är hela parlamentets, alla utskotts, ansvar att se till att lösa de här problemen.

Utanför den här byggnaden har vi ett av de starkaste samhällen som har funnits i världshistorien. Sverige är starkt och i grunden på många sätt bättre rustat än någonsin.

Vi bistår mer än gärna polisen i dess uppdrag. Framgången kommer att mätas i hur väl man lyckas, framför allt tillsammans med andra aktörer, civilsamhälle, övriga samhällsorgan, närsamhället och medborgarna. Därför blir man naturligtvis lite extra orolig när direkt skadliga eller kontraproduktiva förslag som visitationszoner lyfts fram av Tidöavtalets samarbetspartier. Detta blir nog föremål för framtida debatter från den här talarstolen och på andra ställen. Vi ses där.

(Applåder)