Fru talman! I dag debatterar vi lärare och elever – själva kärnan i skolan.

Lärarna är avgörande för att eleverna ska må bra. Det är alla de mycket skickliga lärare vi har ute i landet som bygger skolan stark. Det är lärare med varmt hjärta och fast hand som talar om vad som är rätt och fel och hur man behandlar andra. Det är de som skapar en skola för barnen att längta till. Det är de som lägger grunden för ett tryggare samhälle och ett tryggare Sverige.

Alla kan vi tänka tillbaka på vår skoltid och tänka på någon enskild lärare som betydde extra mycket för hur vi trivdes i skolan och som hade en avgörande betydelse för vår utveckling som människor. Sverige har många fantastiskt skickliga lärare som tack vare sin ämneskunskap inspirerar eleverna till mer kunskap, som leder klassen framåt och som håller ordning i klassrummet.

De lärarna gör en enorm samhällsinsats. Lärare som ser barnen, som bryr sig om barnen och som hjälper barnen är helt avgörande för hur barnen mår och för hur det ska gå för dem senare i livet. Lärarna bygger inte bara människor, utan de bygger också Sverige som land.

Fru talman! Sveriges framtid är helt beroende av att de lärare som är mycket skickliga stannar i yrket men också att fler vill bli lärare. Då behöver vi höja behörighetskraven till lärarutbildningarna för att öka attraktiviteten, och vi behöver också höja yrkets status. Vi behöver få fler akademiker att byta spår till lärare, och vi behöver utveckla karriärtjänstreformen så att skickliga lärare kan ta nya steg inom yrket.

Vi behöver göra läraryrket attraktivt också genom att avlasta lärarna på olika sätt. Att minska administrationen är ett sätt, att ha särskilda mentorer så att de undervisande lärarna kan fokusera på just själva undervisningen eller förstärka med speciallärare och elevhälsa är andra sätt.

Ska de bästa lärarna välja att stanna i yrket måste vi också en gång för alla göra upp med de ordningsproblem och det stök som tyvärr finns i skolan. Det är viktigt både för att förbättra lärarnas arbetsmiljö och för att de ska kunna fokusera mer på själva undervisningen.

Lärarens befogenheter behöver också vara tydliga. Disciplinära åtgärder som omhändertagande av föremål, utvisning, kvarsittning, tillfällig omplacering eller i värsta fall avstängning måste också kunna användas i större utsträckning, just för att hålla ordning i skolan så att eleverna som finns i skolan ska känna sig trygga, sedda och omhändertagna. Det handlar om att ha höga förväntningar på att eleverna faktiskt ska kunna visa respekt för varandra och lärarna.

Fru talman! Förutom att vara ett arbetsmiljöproblem skapar otryggheten naturligtvis också problem för eleverna. Det är klart att elever som känner sig otrygga lätt hamnar efter. De får svårt att hänga med i undervisningen. Dessutom påverkar det den psykiska hälsan.

Alltför många unga lider i dag av psykisk ohälsa, och vi behöver därför se till att det blir bättre tillgänglighet till elevhälsan, vårdcentralerna och barn- och ungdomspsykiatrin. Kristdemokraterna har länge drivit på för just en elevhälsogaranti, där eleverna ska garanteras tillgång till elevhälsan varje dag.

Vi har också påpekat att huvudmannaskapet för elevhälsan behöver ses över. Det skulle sannolikt finnas flera positiva effekter med att regionerna får ett samlat ansvar för den medicinska och psykosociala elevhälsan, samtidigt som skolsköterskor, skolläkare, kuratorer och skolpsykologer fortfarande givetvis ska finnas kvar i skolverksamheterna men med en annan huvudman. Detta skulle se till att ingen faller mellan stolarna och skulle kunna skapa bättre förutsättningar att tidigt fånga upp elever som mår dåligt och elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det minsta man kan begära, fru talman, är i alla fall att alla skolhuvudmän, fram tills att ansvaret flyttas, bör ha ett fungerande samverkansavtal med regionerna för att säkerställa att inte elever faller mellan stolarna. Att stärka elevhälsan är helt avgörande för om vi ska lyckas skapa en skola där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter.

Det talas också mycket om en likvärdig skola, och det kan kanske variera lite vad man menar med det. En del kanske menar att skolor ska vara i princip likformiga utan inbördes variationer medan andra, till exempel vi kristdemokrater, är öppna för att man på olika vägar kan nå fram till det gemensamma målet. Eftersom varje barn är unikt behövs det olika pedagogiska vägar för att ge ett enskilt barn de bästa möjliga förutsättningarna att uppnå sin fulla potential.

Klart är i alla fall att alla skolor i hela landet måste få bästa möjliga förutsättningar att hjälpa elever att inte hamna efter. Alltför många elever har just hamnat efter de senaste åren. Eleverna kommer inte alltid till sin rätt, och stöket och trakasserierna gör att många barn mår dåligt och hamnar efter. I värsta fall slutar eleverna att komma till skolan. Den växande skolfrånvaron är ett enormt problem.

Det är svårt att säga exakt hur många elever som har en lång och problematisk frånvaro just eftersom det saknas nationell statistik från huvudmännen som visar giltig och ogiltig frånvaro. Vi måste veta hur omfattande problematiken med hemmasittare är, och därför delar jag bilden av att arbetet med att ta fram en nationell frånvarostatistik är viktigt.

Attityden från huvudmän som uttrycker att det inte går att göra någonting eftersom eleven inte är i skolan ska inte få förekomma. Samhället har ett ansvar för att dessa barn och ungdomar ska få möjlighet att utvecklas och nå sin fulla potential.

Detta kräver att vi på ett bättre sätt anpassar skolans undervisning till de enskilda elevernas förutsättningar och behov. Den inkluderingstanke som innebär att alla elever ska undervisas på exakt samma sätt i samma klass har gått lite för långt och leder till att elever far illa. I stället behöver vi satsa på fler speciallärare och specialpedagoger. Vi behöver också ge våra skolledningar större frihet att bygga ut och utforma särskilda undervisningsgrupper. De elever som har de största stödbehoven måste också få det stöd de behöver.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)