Fru talman! Skolan i Sverige är bra. De allra flesta lärare och elever vaknade i morse och gick till skolan, där de undervisade, lärde sig, lekte, skapade och umgicks – och hade det bra, eller åtminstone helt okej. Det kan vara viktigt att påpeka ibland.

Den svenska skolan dras dock med två allt annat överskuggande problem. Det är problem som till viss del hänger ihop med varandra och som det är helt avgörande att vi kommer till rätta med. Det är vårt ansvar att komma till rätta med dem.

Det första problemet är sorgligt, fru talman: Det som är mest avgörande för hur barn lyckas i skolan är deras bakgrund. Familjebakgrundens genomslag har också ökat de senaste decennierna. Skolans förmåga att utjämna skillnader i människors livsförutsättningar urholkas, och det är allvarligt. Segregationen ökar som en konsekvens av att skolan har blivit en marknad, och det är väldigt olika hur skolresultat, förutsättningar och skolmiljöer ser ut på olika skolor.

Det näst viktigaste för hur det går för landets skolbarn är läraren – lärarens förutsättningar, kompetens och metoder. Samtidigt lider skolan av lärarbrist. Det examineras alldeles för få lärare för att vi ska kunna möta de rekryteringsbehov som finns det närmaste decenniet. Dessutom finns det politiska ambitioner från olika partier i den här kammaren som kan förväntas öka behovet av legitimerad personal, till exempel idéer om att utöka undervisningstiden dramatiskt och öka lärartätheten mycket, eller om att tusentals fler lärare ska utbilda sig till speciallärare.

Mer måste alltså göras, för fler måste vilja bli lärare. Vi socialdemokrater har verkligen jobbat hårt för att komma till rätta med lärarbristen under våra år vid makten. Vi har till att börja med utökat resurserna till skolan stort. Det jobbar mer än 38 000 fler i skolan nu än vad det gjorde 2014. Det har varit viktigt.

Vi har jobbat med att skapa fler vägar till läraryrket, till exempel genom att införa en kortad KPU på försök och genom att utvidga och förstärka vidareutbildning av lärare som saknar legitimation. Vi har satsat på lärarassistenter och andra yrkesgrupper för att avlasta lärarna. Vi har satsat på höjda lärarlöner och tagit fram en struktur för meritering och kompetensutveckling för lärare. Det är också glädjande att regeringen nu har lagt fram vårt förslag om professionsprogram för lärare och rektorer.

Till de bästa lösningarna på lärarbristen måste höra att införa ett aspirantsystem så att de som redan arbetar som obehöriga lärare får möjlighet att bli behöriga. Det handlar om personer som har visat intresse för yrket och som en rektor har bedömt som lämpliga. Att erbjuda dem möjligheten att förmånligt arbeta och utbilda sig samtidigt borde vara den självskrivna lösningen på lärarbristen.

Lärarrollen har samtidigt förändrats rätt drastiskt de senaste decennierna. När skolan blev en marknad reducerades myndighetspersonen läraren, som hade hög status och en självklar auktoritet i sitt klassrum, till en tjänsteleverantör som eleven – alltså kunden – kan byta ut om hon inte är nöjd. Det är dåligt för arbetsmiljön för både lärare och elever. Det har skadat läraryrkets attraktivitet allvarligt.

Därför måste vi komma till rätta med de dysfunktionella drivkrafter som finns på skolmarknaden. Men när det gäller skolmarknaden och dess drivkrafter vill Sverigedemokraternas regering bara göra kosmetiska förändringar, så att deras kompisar i de vinstdrivande koncernerna kan fortsätta tjäna grova pengar på att segregera elever och spara på undervisningen.

Regeringen behöver i stället ta vid där vi lämnade. Fler behöver bli lärare, och därför behöver läraryrket framstå som åtråvärt. Skolmarknaden behöver styras upp, vilket vi försökte göra, och lärarnas administration måste minska. Resurserna till skolan måste ökas ytterligare. Men regeringen skär ned på skolan och har skrivit ett Tidöavtal som kommer att öka administrationen och sätta hård etisk press på lärarkåren. Regeringen vill bevara skolmarknaden, och det är bara att beklaga.

Fru talman! I skollagen har vi lagt fast att varje elev ska ha den ledning och stimulans och det stöd som hon behöver för att nå så långt som möjligt. Om stödinsatserna inte är tillräckliga riskerar det att få livslånga konsekvenser för eleverna. Därför tänkte jag uppehålla mig en liten stund vid hur viktigt det är att skolor kan ge elever det stöd de behöver.

Att insatser sätts in tidigt, både i ålder och i ett problematiskt skeende, är avgörande. Därför införde vi i regeringsställning läsa-skriva-räkna-garantin i förskoleklassen och lågstadiet. Vi gjorde förskoleklassen obligatorisk och ändrade reglerna för att fler barn ska ta del av utbildningskedjans första steg – förskolan.

Vi har gjort det obligatoriskt för huvudmän att erbjuda två timmars extra studietid varje vecka för elever som behöver det och lovskola till elever som riskerar att inte bli behöriga. Vi har reviderat timplaner och läroplaner så att bedömningskriterier blir mer användbara och så att det centrala innehållet i ämnena blir mer begripligt.

Vi har storsatsat på fortbildningen specialpedagogik för lärande, som syftar till att ge lärare bättre kunskaper i hur de ska ordna bra undervisning för alla elever. Vi har infört ett nytt examensmål i lärarutbildningen, så att alla framtidens lärare ska få med sig kunskaper om hur man möter elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Vi har skärpt lagkraven när det gäller elevhälsans uppdrag och systematik i utvecklingsarbetet samt infört krav på att det ska finnas specialpedagog eller speciallärare i elevhälsan. Vi har ökat statens stöd till förstärkt elevhälsa. Vi har styrt upp reglerna kring resursskolor, även kommunala sådana, så att den stödinsats som är till för eleverna med de största stödbehoven ska kunna få något mer stabila förutsättningar.

Vi har nyligen infört ett statsbidrag för att understödja skolorna i att skapa anpassade lärmiljöer – ett statsbidrag som varit otroligt översökt. Regeringen föreslår förvisso en förstärkning av det bidraget, men det är en mycket marginell förstärkning.

Detta arbete måste fortsätta. Därför måste regeringen nu stå emot sverigedemokratiska impulser att straffa de elever som har det största stödbehovet. I stället behövs bättre förutsättningar för landets lärare och elever. Vi socialdemokrater kommer i alla fall inte att ge oss förrän alla landets lärare och elever går till en skola som är en bra arbetsplats för lärarna och en fungerande institution för bildning och lärande för alla elever.

Vi socialdemokrater står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinning nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nummer 15.

(Applåder)