Herr talman! Excuse me for speaking Swedish! Nice to have guests here. Welcome!

Som vänsterpartist står jag bakom samtliga våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall till reservation nummer 4 om polisberedning och strategiskt arbete.

Ombildningen till en sammanhållen polismyndighet 2015 är en av de mest omfattande förändringar som har genomförts inom staten. Reformen var viktig, men samtidigt måste vi konstatera att resultaten inte har motsvarat förväntningarna. Nya utmaningar har dessutom tillkommit. Utvärderingar visar ett fortsatt behov av att stärka strategisk planering, styrning och verksamhetsutveckling samt ett behov av att utveckla uppföljning och stärka det lokala polisarbetet.

Vänsterpartiet menar därför att det behövs ett brett och visionärt grepp om Polismyndighetens verksamhet. Såväl organisationen som verksamhetens former behöver anpassas till samhällsutvecklingen och de utmaningar som följer av denna, till exempel när det gäller digitaliseringens inverkan på brottsligheten och informationsteknikens möjligheter i brottsbekämpningen.

Våldets till dels helt traditionella former med mäns våld mot män och mäns våld mot kvinnor och barn har förstärkts med bland annat nya former av grymma sexuella exploateringar. Till detta kommer narkotikamarknaden, gängkriminaliteten och omfattande bedrägerier riktade särskilt mot gamla personer och företag liksom mot våra välfärdssystem, för att nämna några av många väldigt allvarliga utmaningar.

Samhället har blivit mer komplext. Polisens arbete måste ändra karaktär i relation till detta. Stöd till nya kunskaper behövs om såväl polismetoder som organisation och styrning.

Jag yrkar därför på att regeringen tillsätter en polisberedning. Syftet med den skulle vara att genomlysa och stärka Polismyndighetens verksamhet med både kapacitet och kompetens så att myndigheten långsiktigt ska kunna hantera den komplexa och varierande utvecklingen.

Den samhällsutveckling vi har sett har medfört vidgade klassklyftor som utmanar. Utvecklingen sedan 1990-talet har inneburit en samhällsplanering som skapat segregerande boendeformer. Vi har tagit politiska beslut i vårt land om avregleringar och utförsäljningar av offentlig verksamhet kombinerat med en övertro på marknadslösningar, vilket har flyttat arbetstillfällen från glesbygd och förorter till tätorterna och storsamhällena.

Den svenska välfärden krackelerar medan de redan välbeställda blir allt rikare. Ojämlikhet provocerar. Dåliga socioekonomiska villkor skapar ökad risk för bland annat gängkriminalitet och våld. Andra brott förutsätter att gärningspersonen har en rimligt god ekonomi, så kallade white-collar crimes. Polisen måste fungera som en av flera aktiva spärrar för att bekämpa båda delar.

Som vänsterpartist och därmed feminist menar jag att klass och kön är centrala bakgrundsfaktorer till kriminalitet. Majoriteten av gärningspersonerna är män, oavsett brottstyp. Men dominansen är särskilt tydlig vid våldsbrotten. Vid det riktigt grova våldet, som utlöses på grund av gängen, handlar det om män eller till och med små pojkar från de lägre socioekonomiska skikten. Mäns våld riktat mot kvinnor och barn är däremot oberoende av klass och finns inom alla samhällsgrupper.

Det bästa av samhällen präglas av jämlikhet och jämställdhet. Därmed vänder jag mig återigen emot den dominerande åsikten bland regeringspartierna, ledda av Sverigedemokraterna, att utvecklingen av kriminaliteten och våldet inte minst skulle vara resultat av en stor invandring till Sverige.

Jag menar att vi måste följa upp det dödliga våld som finns både inom gängen och inom familjen. Där är det ofta männen som står för våldet mot kvinnor och ibland även mot barn.

Vi måste också fokusera på andra dödsfall som ökar i Sverige, nämligen på våra arbetsplatser. Arbetet mot arbetsmiljöbrott behöver förstärkas för att förbättra möjligheterna för särskilt polis men också åklagare att utreda brotten. Man bör tilldelas mer resurser. Det bör även anställas mer personal som utreder och arbetar specifikt och specialiserat mot arbetsmiljöbrotten.

Jag vill även fokusera lite på hur vi formulerar lagtexten om vad polisen ska göra. Bland polisens uppgifter i 2 § polislagen nämns inte upprätthållande av trygghet. Däremot nämns bland annat att polisen ska övervaka ordning och säkerhet och ingripa när störningar har inträffat. Det är självklart viktigt. Men polisen bör också få bättre verktyg för att arbeta mer säkerhets- och trygghetsskapande.

En markering för detta skulle vara att göra polisens brottsförebyggande uppdrag tydligt i polislagen. Det skulle öka möjligheterna till samverkan för dem som i ännu högre grad kan vara med och förebygga rekrytering till ny kriminalitet, oavsett om det handlar om gängvåld eller våld i nära relation och mäns våld mot kvinnor.

Förskola och skola behöver arbeta med machoideal och att manligt och kvinnligt förknippas med rimliga positioner i vårt samhälle. Även socialtjänsten behöver gripa in. Då skulle man tidigt kunna upptäcka och åtgärda sådant som riskerar att gå snett, kanske inom bara några år för de här unga.

Jag skulle också vilja fokusera på att vi alltför ofta pratar om antalet poliser i tjänst inom Polismyndigheten. Det är naturligtvis viktigt att vi har välutbildade sådana och att de är tillräckligt många. Det är de ännu inte. Men det finns en obalans i hur vi ser på dem som kan bidra på ett avgörande sätt inom Polismyndigheten. Det gäller de civilanställdas positioner och hur många av dem vi anställer. Man måste också undvika att skapa klyftor mellan polisutbildade och civilanställda.

Fler civilanställda skulle kunna avlasta polisen med mycket administrativa uppgifter. Det är det ena. Men det kan dessutom handla om något som skulle kunna vara avgörande: att civilanställda med specialistkompetens kan förstärka och förbättra det rent brottsutredande arbetet på ett avgörande sätt. Det har börjat, men det behöver fortsätta.

Innan jag slutar vill jag nämna att polisen återigen har börjat fokusera på att ha brottsofferkompetens och särskilda insatser för brottsoffer som anses särskilt utsatta. Det är bland andra kvinnor och barn som blivit utsatta för mäns våld i olika former. Det är oerhört viktigt att det arbetet fortsätter.

Med god kontakt med brottsoffer och målsägande underlättas polisens arbete med bevisupptagning på ett avgörande sätt. Men polisen måste möta de brottsoffren med stor respekt och lyfta det som inte ska vara brottsoffrens ansvar och själva göra dokumenterande insatser, till exempel när det gäller hemmet, som kan vara en brottsplats. Där kan man filma, och man kan filma de ursprungliga förhören med både gärningsperson och offer. Det är extremt viktigt för att kunna öka uppklaringsprocenten. Man ska förstås också dokumentera skador på såväl brottsoffret som den misstänkte gärningspersonen.

Man skulle dessutom kunna prata länge här, vilket jag inte ska göra, om vad vi har lärt oss av att försöka bekämpa gängkriminaliteten. Det pågår flera lovvärda projekt om hur skjutvapen hanteras. Det är bland annat fasmodellen, och det är Sluta skjut, som andra har nämnt tidigare. Det som jag vill fokusera ytterligare på, och som jag har nämnt i talarstolen tidigare, är att många barn tyvärr lär sig om våld som maktmedel i hemmet om de ser pappa använda våld, och de riskerar att gå vidare i samma grymma fotspår.

Med bifall till reservation 4 hoppas jag att vi ska kunna klubba igenom en bättre utveckling för ett mer jämställt och jämlikt Sverige.

(Applåder)