Protokoll 2022/23:99 Torsdagen den 27 april

ärendedebatt / Finansiell stabilitet och finansmarknadsfrågor
Anf. 10 Samuel Gonzalez Westling (V)

Fru talman! Sverige står just nu inför otroligt stora problem. Den höga inflationen och dess effekter visar med all oönskad tydlighet hur passiv regeringen är. Man behöver ställa sig frågan om det beror på okunnighet och inkompetens eller om det handlar om avsaknad av förmåga att vilja göra något över huvud taget.

Det som ändå framgår tydligt är att regeringen har två spår. Inflationen ska helst lösas av sig själv genom att hushållen svälts ut, och den magiska marknaden ska ordna upp alltihop. I den mån det över huvud taget ska finnas någon hjälp att få, däremot, ska man ha lyckats kvalificera sig in i den exklusiva klubben av höginkomsttagare, det vill säga de som tjänar över 50 000 kronor i månaden. Då kan man nämligen räkna med att få någon form av lindring i form av skattesänkningar.

Det var också detta vi såg var resultatet av budgeten för 2023, på bekostnad av kommuner och regioner, som nu står inför ett stålbad där effekterna kommer att drabba hushållen i än högre grad i form av försämrad vård, skola och omsorg.

Det är slående hur lite regeringen gör i övrigt, särskilt som det är i huvudsak tre faktorer som driver på inflationen. Elpriserna skenar, men regeringen väljer att inte komma till rätta med det totala marknadsmisslyckande som nu råder, trots att det skulle vara väldigt enkelt att lösa genom att införa Vänsterpartiets förslag om Sverigepriser på el. Matpriserna skjuter i höjden, och även om finansministern till slut lydde Vänsterpartiet och kallade upp matjättarna till Regeringskansliet kom det aldrig några skarpa krav på att nå en överenskommelse. Det slutade med lite löst prat. Resultatet har blivit nedslående, minst sagt. Det enda som är tydligt är regeringens passivitet. Regeringen gör helt enkelt ingenting, förutom att gråta krokodiltårar över det kärva läget.

Den tredje inflationsdrivande faktorn är boendepriser, och även där väljer regeringen att vara helt kallsinnig. De fyra storbankerna gjorde under förra året en sammanlagd vinst på cirka 100 miljarder, och en stor del av den vinsten kommer från bolånen. Sedan finanskrisen 2008 har marginalerna för bolån ökat kraftigt, och i dag ligger de på historiskt höga nivåer. Så sent som i går rapporterades det om rekordhöga vinster för bankerna, och de är samstämmiga i att räntorna bör höjas. Visst låtsasbråkar de lite om hur mycket de bör höjas, men i grunden gillar de vad de ser.

Det finns också mycket goda skäl för det. Det är i dag omöjligt för bolånekunder att avgöra huruvida den ränta de erbjuds av banken är rimlig i förhållande till den ränta som bankerna själva betalar, den så kallade Stibor-räntan. Detta är särskilt kritiskt i det här läget, då räntorna höjs dramatiskt för alla och vi fortfarande inte har sett den fulla effekten av räntehöjningarna då flertalet av lånen går ut i år. Det handlar om tiotusentals lån som ska omförhandlas till nya räntesatser, och där står bolånetagarna inför en situation där de omöjligt kan avgöra huruvida erbjudandet de får av sin bank är rimligt i förhållande till den vinst banken förväntas göra.

Det är värt att notera att det i Finland, vårt grannland, finns en annan modell. Där sätts räntorna ofta som ett påslag på internbankräntan i euroområdet, Euribor. För finska låntagare är det alltså tydligt hur stort påslag banken gör och därmed enklare att jämföra bankens erbjudande.

Vänsterpartiets förslag är därför att vi ska införa ett liknande system i Sverige. Bankerna bör vara skyldiga att redovisa påslagen både i procentenheter och i kronor. Det skulle göra bolåneförhandlingar mer transparenta.

Detta motsätter sig dock övriga partier i riksdagen. Varför är oklart. Man kanske kan anta att det är av kärlek till bankerna, men jag tror att det är bättre att de svarar för sig själva på varför de inte tycker att hushållen ska få samma insyn och förutsättningar som våra grannar i Finland får. Detta är särskilt viktigt i tider som dessa, då inflationen slår stenhårt på alla fronter som en följd av regeringens passivitet.

Det svar vi hittills har fått är att kunderna själva ska jämföra bankernas erbjudanden men att man inte tycker att det är relevant att det ska göras jämförelser där alla kort ligger på bordet. Det är en ytterst dålig förhandlingsposition att försätta någon i, och här är både sverigedemokrater, regeringspartier och andra svaret skyldiga.

Vi i Vänsterpartiet står dock på hushållens sida och har konkreta förslag som skulle underlätta i den här svåra situationen. Därför yrkar jag bifall till reservation 2.

Regeringens handlingsförlamning måste få ett slut. Riksdagen bör därför uppmana regeringen att återkomma med ett förslag på hur vi kan införa ett system som skapar mer transparens i låneförhandlingar. Det skulle kunna få omedelbar effekt för hushållen, och det är viktigt inte bara just nu utan även framöver. Det är tydligt att det bara är Vänsterpartiet bland riksdagens partier som tar frågan om inflationen på allvar.