Fru talman! I dag debatterar vi kulturutskottets betänkande Frågor om public service och film. Vi sverigedemokrater står naturligtvis bakom samtliga reservationer från oss i det här betänkandet, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 4 från Sverigedemokraterna.

Min partikollega Leonid Yurkovskiy har tidigare under debatten riktat in sig på public service-frågorna, så jag tänkte tala lite mer specifikt om vad Sverigedemokraterna vill med filmpolitiken. Sverigedemokraterna har en bred filmpolitik, som framkommer i betänkandet, med förslag om allt från ett nytt och moderniserat filmavtal till småortsbiograferna och förändringar av de filmpolitiska nationella målen.

I slutet av januari deltog jag vid det filmpolitiska toppmötet i Göteborg i anslutning till invigningen av Göteborg Film Festival. Under filmtoppmötet var vi flera ledamöter från kulturutskottet som var på plats för att debattera och prata filmpolitik. De nationella filmpolitiska målen och frågan om principen om armlängds avstånd fick mycket uppmärksamhet. Frågan om armlängds avstånd har ju fått mycket fokus i debatten i allmänhet på sistone.

Fru talman! Filmpolitiken är kanske det hårdast drabbade området i den nationella kulturpolitiken när det gäller vänsterinriktad identitetspolitik och inskränkt konstnärlig frihet. Exemplen är många.

Vid filmfestivalen i Cannes 2018 hotade Svenska Filminstitutets dåvarande vd Anna Serner med att avsätta hela 2020 års marknadsstöd enbart till kvinnliga sökande om inte branschen hjälpte till med att uppnå målet om hälften kvinnor bakom kameran till 2020.

Svenska Filminstitutet krävde för ett antal år sedan utbildning i normkreativitet för att få stöd till filmprojekt, något man sedan fick massiv kritik för och fick dra tillbaka, eftersom de här kraven av många sågs som politiserade och uppfostrande.

People of Film är ett slags tjänst och plattform som syftar till att ge fler icke-vita filmarbetare anställning inom den svenska filmbranschen, vilket följaktligen innebär att man verkar för att färre filmarbetare som uppfattas som vita ska anställas inom svensk film. Den här tjänsten lanserades för ett par år sedan. Den fick stöd av Svenska Filminstitutet och är således finansierad med våra skattepengar.

Fru talman! Hur konstnärlig frihet inskränkts vid bidragsansökningar på filmområdet under tidigare rödgröna regeringar framgår med tydlighet i rapporten Så fri är konsten, som för ett par år sedan kom från Myndigheten för kulturanalys. I rapporten granskade man flera svenska kulturmyndigheter. Statens kulturråd, Konstnärsnämnden och Svenska Filminstitutet såg man över. Just Filminstitutet stack ut genom att ha störst problem gällande den konstnärliga friheten.

I enkätsvar i rapporten framgår en rad uppseendeväckande uppgifter. 60 procent av dem som sökt bidrag hos Svenska Filminstitutet svarade att de i någon ansökan anpassat innehållet i ett planerat konstnärligt verk eller i en kulturverksamhet med förhoppning om att öka möjligheterna att få bidrag. 43 procent svarade att de någon gång avstått från att söka bidrag från Filminstitutet på grund av bedömningskriterier de upplevt stå i konflikt med konstnärlig frihet. Detta är de högsta och värsta siffrorna, ser man om man jämför de granskade kulturmyndigheter som togs upp i rapporten.

I rapporten Så fri är konsten har man också i en enkät frågat respondenterna följande: "I vilken utsträckning tog du/ni hänsyn till Filminstitutets formulering att filmområdet ska präglas av jämställdhet och mångfald och att stöden ska gå till berättelser med olika perspektiv, uttryck och en mångfald av röster, både framför och bakom kameran?" Som svar på det får vi återigen allvarliga siffror. Av dem som tog del av skrivningen svarade 41 procent att de i stor eller mycket stor utsträckning tog hänsyn till skrivningen i det konstnärliga innehållet. Nästan hälften svarade att de tog stor eller mycket stor hänsyn till formuleringen i sammansättningen av produktionsteamet, och 39 procent svarade att de tog stor eller mycket stor hänsyn till skrivningen i sammansättningen av skådespelare.

Fru talman! Följden av rapporten från Myndigheten för kulturanalys blev att den dåvarande socialdemokratiska regeringen kände sig tvingad att stryka sina egna formuleringar i riktlinjerna till Svenska Filminstitutet vad gäller att verksamheten ska genomsyras av jämställdhet och mångfald. Det är mycket tydligt att jämställdhets- och mångfaldsskrivningarna i såväl riktlinjerna till Filminstitutet som de nationella målen för filmpolitiken när de omsätts blir till vänsterinriktad identitetspolitik som inskränker och stryper den konstnärliga friheten.

Frågor om public service och film

Som svar på detta, och för att återerövra den konstnärliga friheten från denna identitetspolitik, har Sverigedemokraterna i detta betänkande därför ett yrkande om att avskaffa det filmpolitiska målet om att jämställdhet och mångfald ska prägla filmområdet. Vi har också ett yrkande i betänkandet om att minska den politiserade detaljstyrningen vid stödgivning i svensk filmpolitik.

Fru talman! Svensk filmpolitik och svenska skattepengar ska inte leda till att man genom kvotering eller skattefinansierade lobbygrupper rensar bort personer som medverkar i filmproduktioner för att de har fel kön eller på annat sätt fel bakgrund. Inte heller ska den som ansöker om bidrag för sina filmprojekt tvingas underkasta sig vänsterns identitetspolitik. Det är inte vackert att se hur många partier skriker sig hesa och hetsar upp sig om armlängds avstånd och konstnärlig frihet men plötsligt blir väldigt tysta när de själva bär ansvar för problemen, vilket är fallet i filmpolitiken.

I detta anförande instämde Leonid Yurkovskiy (SD).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)