Fru talman! Den här debatten rör sig över både villkoren för public service, det vill säga SVT, Sveriges Radio och Utbildningsradion, och filmpolitiken. Det finns många beröringspunkter däremellan. Men jag kommer i dag att fokusera på filmfrågorna, då vi inom kort kommer att debattera en proposition från regeringen på public service-området. Det finns ju så mycket att säga om båda dessa områden.

Företag inom svensk film och tv befinner sig i skärningspunkten mellan kulturpolitik och näringslivspolitik. Många är beroende av offentligt stöd från nationell och även regional nivå på hemmaplan. Samtidigt befinner sig många på en internationell arena och en global marknad.

Vi ser fram emot den kommande behandlingen av utredningen Kreativa Sverige! Nationell strategi för främjande av hållbar utveckling för företag i kulturella och kreativa branscher, som haft i uppdrag att sätta fokus just på de verksamheter som ligger i skärningspunkten, i gränslandet mellan kulturpolitik och näringsliv.

Svensk film har nått stora framgångar de senaste åren med många internationella utmärkelser. Parallellt är det ett tydligt mönster att biopubliken minskar markant och att besökarna i mindre utsträckning ser svensk film när man väl går på bio.

Lönsamheten är låg i de flesta led inom svensk filmbransch. Under coronapandemin var många biosalonger stängda eller halvtomma, och det har varit svårt att locka tillbaka publiken. Bedömare menar dock att det egentligen är de förändrade och förbättrade möjligheterna att se film på annat sätt som spelar in i minskningen, för redan mellan 2018 och 2019 minskade antalet biobesök med närmare 1 miljon.

För oss i Vänsterpartiet är det viktigt att även fortsättningsvis stötta biografer runt om i landet genom Svenska Filminstitutet. Biografernas digitalisering och framväxten av de nya digitala visningsformerna för live-sändningar av scenföreställningar som dans och opera från andra länder har gett möjligheter till ett ökat och mer flexibelt kulturutbud i hela landet. Det finns också föreningsdrivna och kommunala biografer som en förutsättning för verksamheter som skolbio och filmklubbar. Att uppleva och samtala om film med andra är en annan sorts kulturupplevelse än att streama film hemma.

Streamningstjänsterna tillgängliggör ett enormt utbud av både film och serier. Den finansieringsmodell av den statliga filmpolitiken som slogs fast så sent som 2017 har stora utmaningar, då den bygger på biografintäkter. Även andra delar av den affärsmodell som vi beslutade om då utmanas när de så kallade visningsfönstren inte är desamma som tidigare och streamningstjänsterna i allt större utsträckning gör sina egna filmer som inte ens har premiär på bio. Film i Väst, en stor regional filmfond, har tagit fram rapporter för att analysera både de publikförändringar och produktionsförändringar som detta har lett till. De påtalar hur lockande det kan vara för den som vill göra film i Sverige att bara ha en finansiär och en garanterad visningsplattform i till exempel ett streamningsbolag som Netflix eller HBO. I den "vanliga" modellen tvingas du söka pengar hos en mängd olika finansiärer. Denna utveckling är inte bara av godo, utan nya frågetecken har uppstått kring vilken lagstiftning som ska tillämpas om amerikanska bolag köper upp rättigheterna till de svenska filmerna och tvserierna. Vi hoppas att den kommande implementeringen av upphovsrättsdirektivet ska stärka kulturskapares och upphovspersoners intäkter i praktiken framöver.

Sammantaget menar vi att de senaste årens förändringar inom produktion, distribution och publikmönster och de utmaningar som det medför aktualiserar frågan om en ny filmpolitik. Vi skulle vilja bredda det och kalla det för en audiovisuell politik, så att man kan greppa ett lite större område än den tidigare filmpolitiken.

Därför har vi lagt fram ett förslag om en sådan utredning. Jag är glad att även Socialdemokraterna och Miljöpartiet i dag ställer sig bakom vårt förslag.

Samtidigt som vi ser utmaningarna, fru talman, är det viktigt att påpeka att streamningstjänsternas expansion har inneburit att det har kommit in mycket mer pengar i systemet, stora intäktsflöden till produktion av både serier och film. Och prognoserna har fortsatt att peka uppåt under lång tid. Men vid en sådan expansion i den här sektorn uppstår andra, nya problem, och det är att man får svårt att få tag i medarbetare. Det krävs faktiskt ökad kompetens inom dessa yrkeskategorier i Sverige. Det kan leda till att inspelningar hamnar i andra länder, om vi saknar rätt kompetens här, eller att man tvingas rekrytera från annat håll och får ökade kostnader för sin inspelning när man ska flyga hit medarbetare.

Tidigare har vägarna in i branschen varit för informella. Det har varit svårt att veta hur man ska kunna få ett filmjobb. De olika yrkesrollerna har inte varit så definierade. Man vet inte vilken utbildning som krävs egentligen. Men under de senaste åren har branschen bildat ett yrkesråd som ska titta på den här frågan. Det finns nu också ett antal utbildningar som bedrivs inom yrkeshögskolan.

Förra våren tog Myndigheten för yrkeshögskolan fram en områdesanalys inom film och tv. Där konstaterar man att branschen har ytterligare behov av utbildningsplatser, till exempel inom postproduktion, alltså det som sker efter en inspelning. Men utrymmet för att utöka antalet platser kommer inte att finnas om inte myndigheten får mer medel kommande år, skrev man då. Men det som hände i höstas, när vi fick en ny regering, var ju att man skar ned på utbildningsplatserna inom yrkeshögskolan, vilket är väldigt beklagligt. Man skar även ned på folkhögskolorna, som kan ha både konstnärlig och allmän kurs.

När utbildningen hos de arbetslösa inte matchar det som efterfrågas inom tillväxtbranscher som film och tv behöver politiken hjälpa till och skapa förutsättningar för karriärväxling och vidareutbildning. I de senaste veckornas debatt har vi tyvärr sett att regeringens linje verkar vara att göra arbetslösa fattigare i stället för att matcha dem. Man dammar av gamla begrepp från alliansregeringen utan att fundera på hur verkligheten ser ut i dag. Det är inte fett att vara arbetslös. Det är inte heller fett att leva på studiemedel från CSN.

För att det ska vara enkelt att utbilda sig i vuxen ålder behövs kvalitativa utbildningar i hela landet liksom goda ekonomiska villkor och tillgång till praktikplatser. Det är sådana områden regeringen behöver fokusera på.

Fru talman! Ett annat av de filmpolitiska målen är att vi ska ha ett filmarv som bevaras, används och utvecklas. I dag görs och visas nästan all film uteslutande digitalt. Den analoga filmtekniken är helt på väg ut. Samtidigt har vi stora arkiv, bland annat hos Svenska Filminstitutet. Även ute hos föreningar, företag, kommuner och regionala museer finns arkiv med analoga filmer.

Hos Svenska Filminstitutet finns för övrigt ett av världens äldsta filmarkiv med tusentals filmer. Dessa måste vi snabbt digitalisera för att kommande generationer ska kunna ta del av vårt filmiska kulturarv. Det är filmer från sent 1800-tal fram till dags dato som behöver digitaliseras.

Fru talman! Vi är lite oroliga över att filmerna kommer att förfalla och inte blir tillgängliga för allmänheten. Enligt oss finns en historisk möjlighet i att tillgängliggöra de äldre filmerna i stor skala. Men som jag talat om tidigare handlar det om kompetens. Praktiska saker såsom reservdelar till maskiner för att läsa upp filmerna är sådant som riskerar att försvinna om vi inte snabbar på. Därför behöver vi se till att det finns goda möjligheter till det här.

Vi skulle vilja att Svenska Filminstitutet också får ett ansvar att titta på de lokala filmarkiven, eftersom de har den kompetens som krävs. Det behövs vidare satsningar på nya lokaler för att man ska kunna hantera kommande klimatförändringar.

Sammantaget vill vi uppmana regeringen att vidta lämpliga åtgärder för att digitaliseringen av det filmiska kulturarvet ska påskyndas. Därför yrkar jag bifall till vår reservation 10 som handlar om just detta.