Fru talman! Som har sagts flera gånger har det tillsatts en ny parlamentarisk kommitté som ska utreda och föreslå hur public service-bolagen ska regleras. Utredningen ska givetvis hantera många olika detaljfrågor, men jag vill fokusera på det som är viktigast för oss och det som av en slump har blivit allra mest uppmärksammat i den allmänna debatten.

Låt oss börja med det vassa uppdraget. Vi är flera partier som under en längre tid har tittat med längtande blick efter en sådan inriktning och formulering, och i utredningsdirektiven står nu att kommittén ska "föreslå hur innehållsuppdraget för public service ska utformas under nästa tillståndsperiod, med fokus på folkbildning och journalistik för hela landet".

Fokus på folkbildning och journalistik är precis vad som behövs. Kantar Sifos undersökningar visar att andelen som upplever att SVT ger trovärdiga nyheter minskar över tid. Det gäller också kunskapsförmedlingen. Detta är ju kärnuppdraget.

Vi har även en rykande färsk Demoskopundersökning som visar att väljare från i princip alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet ställer sig negativa till att public service ägnar sig åt exempelvis nischade underhållningsprogram. Men alla partier vill såklart se att public service-avgiften går till nyhetsförmedling med mera.

Därutöver har vi, som också nämnts i ett tidigare anförande, en oroväckande trend vad gäller en nyhetsundvikande befolkning. Det är forskning från Reuters Institute som har lyft fram det här som en allvarlig trend. I Sverige bedöms andelen vara runt 32 procent.

Jag hoppas att alla förstår att det inte finns någon välvillig, god kraft som vill ha en befolkning som inte vill, orkar eller vågar bry sig om vad som händer i samhället. Det är ännu en uppenbar anledning till att verkligen fokusera på nyhetsjournalistiken.

Utöver allt detta finns även ett ideologiskt argument i grunden, nämligen att en aktör med en påtvingad och garanterad finansiering inte ska ägna sig åt allt möjligt som faller utanför kärnuppdraget eller som för den delen fullt ut tillgodoses av andra mediala aktörer som man kan betala för frivilligt.

Demoskopundersökningen som jag nyss nämnde visar även att det är en stor andel högersympatisörer som egentligen inte vill se något public service alls. Det här bör tolkas som ännu ett tecken på bristande förtroende som tyvärr återigen endast slår mot dem som inte röstar vänster.

Låt mig här påminna om de tidigare undersökningar som har gjorts gällande förtroende för public service sett till partisympati. Det är samma sak där - lägst förtroende på högersidan.

Visst kan en del av detta förklaras med att vissa partier kanske har en ideologisk skepsis till offentligt ägande. Men det gäller inte den grupp väljare som har allra lägst förtroende för public service, nämligen sverigedemokratiska sympatisörer.

Public service har alltså ett stort förtroende överlag. Det finns dock en diskrepans mellan höger- och vänsterväljare, och det är symtom på ett annat sorts problem, nämligen partiskhet.

Med anledning av detta har jag en väldigt stor förhoppning om att kommittén kommer att utforska transparensfrågan närmare. Förutom fokus på kärnuppdraget, som jag nämnde, är det vår uppfattning att transparens är en enkel väg till ökat förtroende. Behovet av ökad transparens gäller främst nyheter och samhällsprogram. Vilka ämnen man aktualiserar, vilka personer som man väljer ska medverka, vilka expertyttranden som inslaget förhåller sig till - allt detta har enorm påverkan på mottagarens upplevelse men också för opinionsbildningen. Därför är min förhoppning att de nya direktiven, direkt eller indirekt, kommer att leda till att public service-bolagens beslutsprocesser framgår tydligare.

Något ytterligare konkret som faktiskt skulle öka förtroendet i SD-gruppen är att återgå till ett sunt och mer värderingsneutralt speglingsuppdrag.

Fram till tillståndsperioden 2014-2019 framgick det att programutbudet ska spegla förhållanden i hela landet, vilket naturligtvis är rimligt sett till att nyheter och samhällsinformation ska vara relevanta för allmänheten oavsett var i Sverige man råkar bo.

Den dåvarande regeringen valde dock att utöka speglingsuppdragets omfattning genom att inkludera människors identitetsmarkörer som något slags relevant parameter. Som exempel i handlingarna lyfter man etnisk och kulturell bakgrund, religion, sexuell läggning, kön, könsidentitet och könsuttryck. Samtidigt med den förändringen införde man också ett krav på att programverksamheten i dess helhet ska bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv.

Nu står det i utredningsdirektiven att kommittén ska "analysera om speglingsuppdraget är ändamålsenligt utformat och vid behov föreslå förändringar". Det här tycker vi är bra. Sverigedemokraterna har jobbat för detta, och vi är glada att det finns med.

Nu ser vi fram emot att följa kommitténs arbete, där Sverigedemokraterna kommer att verka för dessa goda värden med transparens, ökat förtroende med mera. Närmare i tid kan vi se fram emot att min partikollega kommer att redogöra för den filmpolitiska delen av detta betänkande.