Fru talman! I dag debatterar vi näringsutskottets betänkande 2022/23:NU9 Genomförande av elmarknadsdirektivet när det gäller leverans av el och aggregeringstjänster. Jag vill inledningsvis yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 6 under punkt 7 avseende motion 2022/23:998 av Martin Kinnunen med flera.

Det finns många detaljer i direktivet som man skulle kunna dyka ned i, men jag tänkte börja med en liten överblick och ta ett steg tillbaka.

Fru talman! Förra veckan klubbades delar av EU:s klimatpaket Fit for 55 igenom i EU-parlamentet. Målet är att EU:s länder på knappt sju år ska åstadkomma lika mycket vad gäller utsläppsminskningar som man åstadkommit de senaste 30 åren. För den globala medeltemperaturens skull är ambitionen att sänka koldioxidutsläppen med 55 procent fram till år 2030 med 1990 års värden som utgångspunkt.

Fit for 55 är ett paket späckat med åtgärder som inte bara kommer att påverka människors liv och vardag utan framför allt göra det mycket dyrare att leva. Tanken är att tusentals skattemiljarder ska investeras och massiva regleringar införas för att i bästa fall påverka den globala medeltemperaturen marginellt.

Här återgav jag faktiskt vad EU-kommissionen sagt. Det är nämligen det svar jag fått på en fråga jag ställt om hur stor effekt dessa satsningar av skattebetalarnas miljarder skulle få på den globala medeltemperaturen. "Marginellt" blev alltså svaret. Dessutom gäller det under förutsättning att Kina och resten av världen inte ökar sina utsläpp, vilket de gör.

Fru talman! Europa står i dag för ungefär 7 procent av de globala koldioxidutsläppen, och i takt med nya innovationer, uppfinningar, moderniserade industrier och tillväxt i övriga delar av världen minskar andelen stadigt. Och medan befolkningsökningen exploderar i delar av Afrika och Kina bygger nya kolkraftverk på löpande band ska alltså EU med sin sjunkande andel fortsätta genomföra massivt med åtgärder, varav många i ärlighetens namn knappast bidrar till minskade utsläpp i slutändan.

Vad händer när priserna på el, transporter, flyg, produktion och byggande ökar i Europa? Jo, företag och produktion och därmed jobb flyttar till andra delar av världen. Det är delar där man ännu inte haft råd att fasa ut sitt fossilberoende eller modernisera sin industri. Våra stadigt minskande utsläpp blir till större utsläpp någon annanstans.

Fru talman! Nu undrar kammaren säkert vad en utläggning om EU:s klimatpaket Fit for 55 har med dagens debatt om införandet av delar av det nya elmarknadsdirektivet att göra. Jag vill påstå att direktivet i sig i mångt och mycket utgör ett exempel på något vi kommer att få se mer av framöver, nämligen olika försök till lappande, lagande och kompenserande för en i grunden felaktig energipolitik.

EU:s ambitioner om att bli koldioxidneutralt fokuserar av förklarliga skäl bland annat på elproduktionen, och som generallösning vill man nu tvinga fram så kallade förnybara, väderberoende energislag, framför allt storskalig vindkraft. Det ökar inte bara utsläppen, jämfört med satsningar på planerbar kärnkraft, utan det ställer också mycket högre krav på näten, överföringskapaciteten samt effekt, balans- och reservkraften.

Direktivet är till stora delar således ett resultat av en enligt mig felaktig satsning inom energipolitiken. Med hjälp av aggregeringstjänster, som vi hört om här i dag, större flexibilitet på nätområdet och balansansvar delegerat till nätägare utgör det ett försök att dämpa effekterna av det alltmer instabila och väderberoende energisystemet. Med lagändringar vill man helt enkelt komma åt den kapacitets- och effektbrist som beslut i klimatets namn har medfört.

Det talas i dag om att vi ska skapa ett robust och fossilfritt energisystem, inte minst i Sverige. Jag som nu har varit med i åtskilliga årtionden kan dock konstatera att det var precis vad vi hade i Sverige en gång. Vi hade ett robust och i det närmaste fossilfritt energisystem. Det var planerbart och konkurrenskraftigt och har tjänat oss väl. Sverige hade nämligen redan gjort en fantastisk resa mot fossilfrihet, från ett nästan 80-procentigt fossilberoende i början av 70-talet till en knapp femtedel, tack vare utbyggnad av kärnkraft och vår naturtillgång vattenkraft samt ett ändamålsenligt transmissionsnät.

Så såg det alltså ut ända tills den så kallade klimatpolitiken hamnade i fokus. Plötsligt betraktades inte längre den effektiva och koldioxidsnåla kärnkraften som rumsren, utan den skulle fasas ut till förmån för den väderberoende och i praktiken mer koldioxidintensiva vindkraften. Energipolitiken hamnade i centrum som navet i en grön omställning. När det gäller vår elförsörjning och vårt kraftsystem är det uppenbart att ideologisk övertygelse och naivitet har fått styra.

Fru talman! Stora politiska visioner tycks i dag innehålla inte bara fina ord om en bättre framtid utan även stora finansiella satsningar eller spenderande av skattebetalarnas pengar. I den senaste politiska visionen om ett koldioxidneutralt Europa tycks ingen satsning vara för liten så länge den klassas som grön, förnybar eller klimatsmart. Om den i realiteten gör någon nytta för klimatet, ger någon effekt på den globala medeltemperaturen eller ger medborgarna någon avkastning på investeringarna tycks dock underordnat. Nej, det är ambitionen som belönas. Den med högst satta mål, orealistiska eller ej, belönas.

Som sverigedemokrat tror jag på uppfinningar, innovation, utveckling och människors egen drivkraft. Jag tror genuint på strävan efter en alltmer effektiv och miljövänlig användning av våra gemensamma tillgångar men inte på att vi politiker på förhand ska plocka vinnande tekniker eller styra marknader med massiva subventioner och skattemedel. Med höga mål, stora politiska ambitioner och mycket pengar - skattebetalarnas förstås - följer nämligen felsatsningar som ett brev på posten. Då menar jag inte Postnord; ni förstår nog vad jag menar.

Man blir vis av erfarenhet, sägs det. Men då kan man ju undra varför vi inte lärt något av tidigare politiska regleringar och felsatsningar. Det var satsningar som föregicks av stora visioner och valvinnande sloganer men desto färre konsekvensanalyser. Det gäller projekt som Stålverk 80, Gobigas, diverse metanolsatsningar etcetera. Framöver skulle jag inte bli förvånad om miljardsatsningarna i norr på stål utan kol eller övergången till storskalig och industriell men väderberoende vindkraft kommer att kunna läggas till listan - eller kanske rent av förbudet mot förbränningsmotorn.

Frågan som borde kunna besvaras är hur grönt och klimatsmart det egentligen är att förstöra en konkurrenskraftig, effektiv och fossilsnål elproduktion mitt i en omställning som kommer att kräva en dubblering av eltillgången. Och hur många kompensatoriska åtgärder i form av nya EU-direktiv kommer att behöva implementeras för att dämpa effekterna av alla ogenomtänkta beslut?

Fru talman! Om klimatpolitiken skulle illustreras med en saga hade den kunnat personifieras med hjälp av en kejsare. Brysseltjänstemännen hade porträtterats som ett jublande folk. Jag hade nog utmålats som narren, eller kanske snarare barnet, som påpekar att kejsaren i verkligheten är om inte naken så i alla fall väldigt tunt klädd.

För att knyta ihop säcken i mitt anförande vill jag avsluta med att citera ur vår reservation i betänkandet: "Vi anser att det är av största vikt att konkurrenskraften för såväl den svenska som den europeiska industrin inte försämras i sådan utsträckning att koldioxidgenererande produktion flyttas till länder med en mindre ambitiös klimatpolitik. Elprisernas negativa påverkan på klimatpolitiken bör därför ges större uppmärksamhet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och tillkännage för regeringen."