Fru talman! Nu ska vi debattera arbetsmiljö och arbetstid, och det finns väldigt mycket att säga om detta.

Jag ska börja med att säga att för att arbetsgivaren ska kunna leva upp till arbetsmiljölagens krav på bland annat ett förebyggande och systematiskt arbetsmiljöarbete på en arbetsplats behöver arbetsgivaren ha väldigt goda kunskaper om arbetsmiljön. Som det är nu har väldigt många arbetsgivare bra kunskaper, men tyvärr saknar alldeles för många grundläggande kunskaper. För att möta problemet med bristande arbetsmiljökunskap vill jag lyfta ett förslag från Arbetsmiljöverket, nämligen att arbetsmiljöarbete ska integreras i yrkesutbildningar och praktik på gymnasiet.

Jag noterar i likhet med utskottet att regeringens nollvision när det gäller dödsolyckor har utvidgats till att ingen ska behöva dö till följd av sitt arbete. Detta är verkligen välkommet, men till skillnad från utskottet ser jag ett stort behov av en ytterligare åtgärd för att ta reda på varför människor dör på sitt jobb, nämligen att tillsätta en statlig kriskommission som tar ett helhetsgrepp kring dödsolyckor i arbetslivet och sedan kan föreslå konkreta åtgärder för att vända utvecklingen. I en sådan kommission bör företrädare för fack, arbetsgivare och berörda myndigheter ingå.

Jag tycker också att det är hög tid att överväga att införa ett striktare arbetsmiljöansvar för den som ytterst tjänar pengar på det arbete som utförs. Det är i dag väldigt lätt för en byggherre, en generalentreprenör eller ett storföretag att slippa ta ansvar för underentreprenörer och andra företag på en arbetsplats. Regeringen bör återkomma med ett förslag om att förtydliga arbetsmiljöansvaret så att det tydligt framgår att den arbetsgivare som har huvudansvar för en arbetsplats också har ansvar för arbetsmiljön för samtliga arbetstagare som jobbar där, oavsett vilken arbetsgivare de har.

Fru talman! På den svenska arbetsmarknaden förekommer en utbredd arbetslivskriminalitet. Oseriösa företag dumpar löner och bryter systematiskt mot lagar och regler i syfte att skaffa sig konkurrensfördelar.

Arbetslivskriminaliteten påverkar arbetstagare, företag och i förlängningen hela samhället. Arbetstagare utnyttjas och tvingas arbeta för låga löner och till usla villkor, vilket även pressar löner och villkor för övriga löntagare i dessa utsatta branscher. Företag som följer lagar, avtal och regler konkurreras ut av oseriösa aktörer. Vidare går samhället miste om miljardbelopp i form av uteblivna skatter och avgifter. Jag anser att den pågående utvecklingen är systemhotande. Den måste verkligen stoppas.

Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg att arbetslivskriminaliteten inte har vuxit fram ur ett vakuum. Den har odlats fram genom politiska beslut som har banat väg för den utbredda arbetslivskriminalitet som präglar stora delar av arbetsmarknaden i dag. Socialdemokraternas oförmåga och högerns ovilja att skärpa lagar, regler och rutiner har över tid förvärrat situationen. Jag beklagar att utskottet trots påståenden om att frågan tas på allvar inte ser det behov som finns av att skyndsamt vidta åtgärder för att sätta stopp för arbetslivskriminaliteten på den svenska arbetsmarknaden.

Fru talman! I betänkandet har Vänsterpartiet 13 fantastiska reservationer. Det är lockande att prata om dem alla, men jag ska försöka att begränsa mig till att bara ta upp en reservation till.

Arbetarrörelsens kamp för en kortare arbetsdag började redan i slutet av 1800-talet. Kravet då var åtta timmars arbete, åtta timmars frihet och åtta timmars vila. Under 1900-talet förkortades den lagstadgade veckoarbetstiden stegvis till 40 timmar. Sedan 1973, mina damer och herrar, har ingenting hänt. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973.

I dag står frågan inte högt upp på dagordningen på samma sätt som tidigare, fast den breda allmänheten pratar ganska mycket om arbetstidsförkortning. Förklaringarna är alltid många. Globaliseringen har ökat konkurrenstrycket på den svenska ekonomin i allmänhet och på tillverkningsindustrin i synnerhet. För att klara den internationella konkurrensen går det inte att sänka arbetstiden, är ett av budskapen. Samtidigt är internationell konkurrens i sig inget nytt, och såväl arbetstid som produktivitet är i ständig förändring under påverkan från olika tendenser på nationell och global nivå. Mycket talar för att vi nu står inför en helt ny våg av automatisering och robotisering som höjer produktiviteten inom många områden och innebär att vissa arbeten försvinner.

Därutöver är kapitalägarnas och kapitalförvaltarnas maktposition i dag starkare än på mycket länge. Fackföreningsrörelsen har försvagats, och krav på ökad flexibilitet från arbetsköparnas perspektiv, som fler arbetade timmar och stärkt konkurrenskraft genom pressade löner och arbetsvillkor, har dominerat. Debatten har främst handlat om hur vi ska få fler att arbeta mer och längre, men man saknar ofta ett klass- och könsperspektiv. Det är stora skillnader mellan olika gruppers reella möjligheter att jobba långt upp i åren eller att arbeta så många timmar som man egentligen skulle önska på den reguljära arbetsmarknaden.

Borgerlighetens recept för att komma till rätta med den ökade stressen i arbetslivet har inriktats på livsstilslösningar för dem med mer resurser genom införandet av skattereduktioner för hushållsnära tjänster. De fackliga organisationerna, som tidigare har varit drivande i arbetstidsförkortningsfrågan, har länge pressats till försvarskamp och i den grad det har varit möjligt med offensiva krav i stället prioriterat löneökningar, extra semesterdagar, rätt till heltid och fasta anställningar i avtalsrörelserna.

Vänsterpartiet vill ha ett mänskligt och rättvist samhälle där människor har reella möjligheter att utvecklas och leva berikande liv. Vi vill ha en hållbar arbetsmarknad där människor orkar jobba till pensionsåldern utan att slitas ut i förtid. Vi vill ha bättre förutsättningar för par att leva jämställt. Kortare arbetstid - det vill säga en generell arbetstidsförkortning - vore ett avgörande steg i en sådan progressiv och frihetsvidgande utveckling.

Vänsterpartiet har, som enda riksdagsparti, drivit frågan om en generell arbetstidsförkortning under lång tid. Äntligen är vi nu inte ensamma i vår kamp. I juni 2022 beslutade nämligen Kommunals kongress att förbundet ska verka för 30 timmars arbetsvecka, i lag eller kollektivavtal, utan att detta ska påverka löneutvecklingen. Vänsterpartiet välkomnar detta och förutsätter att Kommunal kommer att vara en pådrivande kraft för en generell arbetstidsförkortning.

Fru talman! Jag lovar att jag snart ska runda av.

Förutsättningarna för en generell arbetstidsförkortning är i flera avseenden goda. Produktiviteten har fördubblats i Sverige sedan 1970-talet. Samtidigt har löneandelen av det samlade produktionsresultatet sjunkit. Det ekonomiska utrymmet för en arbetstidsförkortning med bibehållen lönenivå är alltså betydande i ekonomin som helhet. Hur detta kan tas till vara och komma till stånd i praktiken skiljer sig dock åt mellan olika branscher. Det kan bero både på tillgången på relevant arbetskraft och på förhandlingssituationen gentemot arbetsköparsidan. På sikt är det dock nödvändigt att arbetstidsförkortning får genomslag i den lagstadgade normalarbetstiden för att det inte ska uppstå för stora klyftor mellan olika grupper på arbetsmarknaden i detta avseende.

Arbetslivet präglas i dag av ökad intensitet, stress och högt tempo. Detta leder i sin tur till ohälsa, stressrelaterade sjukdomar och sjukskrivningar. Den ojämställda fördelningen av det obetalda hemarbetet mellan kvinnor och män kvarstår, liksom det faktum att fler kvinnor än män jobbar deltid.

Utöver detta kräver också jordens ekologiska bärkraft ett något annorlunda konsumtionsmönster med lägre förbrukning av icke-förnybara resurser. En generell arbetstidsförkortning skulle bidra till att minska ohälsan, öka jämställdheten, minska klyftorna på arbetsmarknaden och bidra till en mer hållbar utveckling.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 23.