Herr talman! Som jag sa i min förra replik till Niels Paarup-Petersen kan man mycket väl diskutera de olika stegen; det handlar inte bara om F utan om de andra bokstäverna dessförinnan också - E, D, C, B och A. Det är klart att man kan diskutera det. Man kan diskutera om spannen är för stora eller för små.

Riksdagen fattade tidigare beslut kring just detta att från lärarens sida göra den sammanvägda bedömningen vid betygssättningen så att det inte ska vara den sämsta prestationen som påverkar och sätter betygen. Men jag skulle säga så här, herr talman: Mitt största bekymmer är egentligen inte konstruktionen av de olika stegen i betygsskalan, utan mitt största bekymmer är att 15 000 elever går ut årskurs 9 varje år utan att komma in på gymnasiet. Det spelar ingen roll vad betyget de får heter, för de eleverna har uppenbarligen inte nått de mål som krävs.

Då kan man välja, vilket jag nu har förstått att Niels Paarup-Petersen inte vill men vilket andra partier i hans opposition vill, att ta bort betyget F och helt enkelt slussa vidare dessa elever till gymnasiet. På gymnasiet ska sedan alla programmen vara högskoleförberedande, och efter det ska eleverna in på universitetet. Problemet är att detta inte är en bra modell för svensk skola. Det är inte en bra modell för svensk skola att vi på det sättet flyttar den stora utmaningen, alltså att elever ska få grundläggande kunskaper, högre och högre upp i åldrarna.

Egentligen behöver vi gå i motsatt riktning, och vi behöver sätta in stöden mycket tidigare. För att sätta in stöd mycket tidigare behövs det mer av screening, mer av diagnostiska prov och mer av mätbara prov och annat. Det handlar om att kunna identifiera de här eleverna bättre och kunna sätta in stödet. Det skulle jag säga är det allra viktigaste.