Fru talman! Kritiken mot användningen av avskiljningar på Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem är mycket omfattande och har pågått mycket länge. Redan 2010 skrev till exempel Barnombudsmannen i sin årsrapport om detta ämne och citerade ungdomar som varit intagna på Sis. En av dessa berättade för Barnombudsmannen om sina erfarenheter:

"Första gången blev jag misshandlad i samband med det. Det har jag polisanmält men inget hände. Det blev tjafs mellan mig och personalen. Två personer höll fast mig, en slog och knäade mig. Jag var helt uppsvullen över ena ögat och läppen, ögonvitan var blodsprängd.

Andra gången gick jag i princip in i isoleringen och var väldigt lugn. Det fanns ingen anledning att hålla mig där så länge. Jag blev ännu mer arg inombords och tänkte vad håller de på med. Jag vet att de inte får göra så här."

Barnombudsmannen lade stor vikt vid att unga som själva varit utsatta skulle få komma till tals i den här rapporten, detta eftersom de inte hade fått komma till tals när Sis själva gjorde en översyn efter att ha fått ett regeringsuppdrag som kom efter det att avskiljningarna hade uppmärksammats stort i medier under 2009.

Barnombudsmannen konstaterade också 2010 att FN:s barnrättskommitté kritiserat Sverige för användningen av isolering av unga. Detta skedde redan 2007. Då menade kommittén att disciplinära åtgärder som isolering och andra straff som skadar barns fysiska och psykiska hälsa är strikt förbjudna. Det innebär att avskiljning endast ska användas i mycket exceptionella fall. FN:s barnrättskommitté rekommenderade Sverige att förkorta den tillåtna tiden för avskiljning med målet att helt avskaffa åtgärden - alltså 2007. År 2010 fick också Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att under året göra särskild tillsyn av tillämpningen av avskiljning på de särskilda ungdomshemmen.

Dagens debatt handlar alltså om en fråga som har både uppmärksammats och kritiserats under lång tid. Det har dessutom vidtagits en stor mängd åtgärder av flera olika regeringar, men alltför lite har hänt. Skrivelsen som vi debatterar i dag handlar om arbetet med riksdagens tillkännagivande om effekten av Statens institutionsstyrelses åtgärder för att minska antalet avskiljningar och vilka fortsatta insatser som krävs för att avskiljningarna ska upphöra. Det tillkännagivandet beslutade riksdagen om i april 2022.

År 2021 publicerade civilsamhällesorganisationen Barnrättsbyrån en rapport om avskiljningarna med titeln ". och jag kunde inte andas" - en granskning av våld mot barn på de statliga ungdomshemmen. Barnrättsbyrån konstaterar i sitt förord: "Att barn och unga vittnar om missförhållanden på SiS är tyvärr ingen nyhet. Under decennier har vi nåtts av rapporter i media och vittnesmål från barn, anhöriga och yrkesverksamma om våld, isolering, kränkande behandling och övergrepp. Tillsynsmyndigheter och utredningar har återkommande konstaterat missförhållanden och enskilda institutioner har fått stänga ner. Samtidigt har rader av åtgärdspaket från både regeringen och SiS själva satts in. Men problemen kvarstår." Av Barnrättsbyråns rapport framgår också att majoriteten av de avskilda är flickor, trots att dessa är i minoritet av de ungdomar som är intagna på Sis.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Barnrättsbyrån har dessutom publicerat ytterligare två rapporter om problem på Sis - en uppföljning av 2021 års rapport om avskiljningar som kom 2022 och en rapport som hette Vem ska tro på mig? och som handlade om sexuella övergrepp. Den senare gjordes tillsammans med organisationen Childhood. Också denna rapport innehöll chockerande läsning. När 193 fall dokumenteras där personal är förövare av sexuella kränkningar och våld mot de barn som de är satta att skydda och vårda finns det ett mycket allvarligt systemfel. Regeringen och Sis måste säkerställa att inte ett enda barn till utsätts för sexuella övergrepp.

Förutom civilsamhällets fortsatta uppmärksammande av frågan har också FN:s barnrättskommitté - återigen - i år kritiserat Sverige och rekommenderat oss att lagstifta på så sätt att avskiljning och isolering uttryckligen förbjuds. Dessutom rekommenderas vi att säkerställa att barn som är intagna har tillgång till klagomålsmekanismer för att kunna rapportera missförhållanden.

Jag anser i likhet med FN:s barnrättskommitté att avskiljningarna måste upphöra. Ett förbud behöver införas. Det är värdefullt att SBU har fått i uppdrag att utvärdera alternativa metoder och arbetssätt till tvångsåtgärder inom Sis verksamhet samt inom den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården, men det framstår som otillräckligt. Med tanke på det allvarliga läget bör regeringen återkomma med en skrivelse om utvecklingen på Sis-hemmen i stort, inklusive utvecklingen för att avskiljningarna ska upphöra. Jag anser även att regeringen behöver ha en plan för utveckling av alternativ till Sis-institutioner och hur man lyfter hela området för att få verkligt anpassade och verksamma insatser för dem som är i behov av det.

Vi kräver en offentlig ursäkt till alla dem som har isolerats felaktigt och till dem som har utsatts för övergrepp av personal på Sis. De bör också få rätt till ersättning. Vi kräver också att de som är placerade på Sis får stärkt rätt till juridiskt ombud och att rättssäkerheten stärks generellt.

Jag står bakom båda våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till reservation 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 april.)